Sticker ut hakan i kyrkokulturen 1; Hold the line…

Sticker ut hakan -

2010

Jan

08

Det är sammanfattningstider. Ja… egentligen har väl de värsta sammanfattningarna passerat, men ändå. Jag har ägnat rätt mycket tid åt att fundera över min första termin i Stockholm så här över helgerna. Och jag klurar på ett par saker som jag inte riktigt vet om jag vågar skriva. Men jag chansar.

Många av mina vänner från Örebro har flyttat till Stockholm de senaste åren. Få av dem har hittat ett kyrksammanhang som de trivs i. Jag har nog tänkt att mycket av det handlar om att man surfar runt lite för länge. Man kollar av lite för många kyrkor och till slut blir man en konsument mer än en del av församlingskroppen. Jag tror fortfarande att en del av sanningen ligger där.

Men. Jag tror jag har kommit på en sak till. Min tanke när jag flyttade upp var att Stockholm liksom har… suddat ut gränserna än mer än lilla Örebro. Missförstå mig rätt nu. Men jag tänkte att i Stockholm har man nog under en längre tid umgåtts på andra arenor än i kyrkolokalen enbart, filat ner en hel del trösklar och gjort det lite friare – och lite svårare – för sig som kyrkogemenskap. Vanorna än mer liberala. Tänkte jag (på gott och ont förstås. Att välja en, i de traditionella kyrkorna sett, mer liberalt förhållningssätt till saker för förstås med sig en hel massa möjliga problem). Jag tycks ha haft fel. Nu har jag ju på intet sätt hälsat på i alla kyrksammanhang i Stockholm – långt därifrån, men några stycken har jag hunnit med. Och jag är lite förundrad över det jag ser.

Så här var det. Jag bestämde mig för att inte gå runt till en massa olika kyrkor, utan bestämma mig ganska direkt för ett sammanhang där jag kände lite folk och så haka på där. Hitta en bönegemenskap och så ta resten som det kommer, engagera mig lite i taget. Så jag har testat några få sammanhang och träffat massor av fantastiska människor. Det första som slagit mig på varje ställe är med vilken oerhörd värme jag blivit mött – i dörren, i bänken, vid fikabordet. Det slår mig att merparten tycks ha en erfarenhet av att själva vara nya i Stockholm och därför vet hur det är att kliva in som förstagångsbesökare. Jag har blivit både väldigt imponerad och varm i hjärtat. Fantastiskt. Där har vi mindre orter en hel del att lära.

Men sen… alltså, jag märker ju att jag går lite som katten runt het gröt här i rädsla för att trampa i klaveret… men sen har jag hittat massor av kyrkoaktiviteter som tagit mig femton år tillbaka i tiden. Både för att jag knappt varit med om det sen jag var femton, men också för att jag inte trodde att de riktigt förekom i svensk frikyrka längre. Stora fester, med bara invigda, där allt har varit oerhört käckt och trevligt. Tävlingar och lekar, god mat, fruktansvärt duktiga musiker som lirat fusionjazz… Hur trevligt som helst. Men oh, vad bortkommen jag har känt mig. Jag är inte bra på lekar, jag har inte lyssnat på musiken sen mina vänner slutade tävla i Totolicks 1996. Och jag har suttit där och känt mig glad för omsorgen, men borttappad som sjutton i jargongen och sättet att umgås.

Min konklusion, som är helt amatörmässig förstås, är att i Stockholm är man, i en del sammanhang, fortfarande så många unga kristna i en bred åldersgrupp och utan egna familjer att det liksom funkar att ha den här sortens begivenheter. I örebro skulle vi inte vara så många… Varje lite större tillställning blir ett proddat frikyrkobröllop liksom, där man (om man är som jag) sitter och smålängtar efter den fria placeringen efter desserten. Det är vällgjort, passionerat, kreativt… men kommer också med väldigt mycket kultur som kräver förförståelse.

Och jag vet inte om jag är kritisk, det är jag nog inte, bara lite milt ifrågasättande. Och jag har givetvis varit med om riktigt spännande events också, lärt mig danser från öst och minglat obesvärat till schysst musik med folk jag inte hade mött annars, på ett sätt som bara storstaden med sin mängd kyrkfolk kan erbjuda, tror jag. Men plötsligt blir det så tydligt för mig varför en del av mina kristna vänner inte känt sig hemma i kyrksammanhagen i huvudstaden (och igen, jag har förstås inte besökt så många sammanhang så generaliseringen blir ju grov och orättvist). Om jag, som liksom går igång på kyrkgrejen, känner mig bortkommen, vad ska då inte den som redan innan var lite tveksam eller vilsen över vad man letar efter känna?

Min stora fråga blir; är inte risken väldigt stor att vi stänger in oss? Om de fester och tillställningar som vi generöst bjuder in till, för det tror jag att vi gör, sedan innehåller så mycket interna sociala koder så blir det oerhört svårt för andra att känna sig hemma? Hur umgås folk utanför vårt sammanhang? Vart träffas man? Under vilka former? Ska vi härmas? Vore inte det kul? Vårt budskap tål att vi suddar ut gränserna för hur och var vi umgås, det är jag helt övertygad om. För att dra en gammal klassiker; var hängde Jesus?

Jag tror inte att det sammanhang jag kommer ifrån alltid har haft rätt. Jag tror att vi ibland har gått för långt åt andra hållet, tänjt på onödiga gränser och sett mellan fingrarna på saker där vi borde ha reagerat som vänner och kristna syskon. Men jag tror att jag kommer från ett sammanhang där det är lätt för den som inte tror, eller som tvekar inför sin tro att vara en del. Att få vara med på lika villkor. Utan att riskera att göra bort sig för att man inte kan etikettboken. Det är min förhoppning åtminstone. Att vi ses under sådana former att det är lätt att släppa på försvaret lite.

En av mina stora energikällor de senaste åren har varit den stampub i Örebro där ett gäng av oss mötts ofta. Ibland har sällskapet varit väldigt givet, ofta har en eller ett par nya, som snart blivit självklara, dykt in. Ibland har vi haft tillfälliga gäster. Samtalen har kretsat runt en väldig massa nonsens, men ofta också runt det viktigaste i livet. Kring det som gör ont, det vi längtar efter, om Jesus finns och bryr sig, om det Guds Rike som många av oss hoppas på ska komma. Och för mig har det blivit kyrka. Där två eller tre är församlade. Inte minst när kyrkan i kyrkolokalen ibland har känts trång (återkommer till det i nästa superlånga blogg…). Och om nån av mina stampubsvänner läser detta nu så går det nog att le över min förfining av vårt umgänge, att jag säger att vi har en större agenda än att hänga. Men jag tror faktiskt det. Jag tror att vi, medvetet eller omedvetet, ofta har fått vara med och riva murar och välta fördomar. Vi har testat oss fram. Ibland rätt, ibland fel, men vi har funnits där i en värld där jag tror vi behövs. Och vi har varit där av bara farten liksom. För att det har passat oss bra.

Min längtan skulle vara att slå ihop koncepten på nåt vis. Att kanske våga ifrågasätta en del av det som går att etikettera som ”frikyrkligt” (laddat ord, jag vet) , att fråga oss vad resultatet blir mer än att vi själva har väldigt trevligt. Men också att våga ta en del av den självklara stoltheten över Jesus, som jag upplevt i många av de människor jag mött den här hösten, och överföra den till de lite mer cyniska stolvickande sammanhang jag är van att röra mig i.

Precis som vi människor är olika behöver vi olika mötesplatser och sammanhang att umgås. Min fundering är dock om vi som församlingar idag har ögonen öppna för vad de som står utanför längtar efter och behöver? Bortanför Africa-remixer, Franklinsuccér och ostsmörgåsar…