Min första mobiltelefon var av märket Philips och hette nåt typ Fizz (jag hade haft en NMT-tegelsten innan som egentligen var pappas, och som jag lyckades få stulen…). Om knapplåset var i kunde man ändå via en knapptryckning ringa SOS Alarm vilket ganska ofta resulterade i att jag hörde en röst i väskan som sa: ”Hallå, behöver du hjälp? Hör du mig? Vad har hänt och vart finns du nånstans?”. Halvbra idé.

Hela samtalet runt mobiler till en början handlade om huruvida det var ”på riktigt”. Ingen kunde väl avhandla riktiga saker över mobiltelefonen (särskilt inte som det kostade sex sura spänn i minuten!)? Det var en statuspryl, ett sätt att säga att man trodde man var viktig, behövde vara nåbar. Minns att jag satt på ett café en gång där en man pratade högljutt i sin mobil då den plötsligt ringde…

Sen blev mobilen var mans egendom och Internetrevolutionen tog över vårt medvetande. För min del började det med att jag gruppchattade på Telias portal och nån där som kallade sig ”kungen” berättade att man kunde starta en egen mailadress så man kunde prata mer ostört. Det var inte tal om att prata med folk man redan kände, utan att skapa nya kontakter med halvt verkliga halvt virituella karaktärer i cyberspace.  ICQ blev MSN och sen samlade jag alla kommunikationsprogrammen i Adium. My Space blev Facebook och sen startade Facebook en chat. Bloggar blev mikrobloggar och sen kopplades alltihop i en salig röra.

Och nu är vi nånstans med hela den här Internetvärlden där vi var med mobiltelefonen för 10 – 15 år sen. Ska vi erkänna att den är på riktigt? Fortfarande möts man av ”hur mycket tid att leka har du egentligen?” när man är aktiv på Facebook. Fortfarande mäter vi relationer i hur ofta vi sitter ned ansikte mot ansikte. Fortfarande låter vi tonårsbloggarna härja ganska ostört med ursäkten ”det är ju bara på nätet”. Antimobbingorganisationen Friends ser idag den största utmaningen just där, men vi kan inte göra nåt åt det om vi inte ser att den sociala media-revolutionen är på riktigt. Det är inget vi gör med vänsterhanden på sidan om, eller för att ta en paus i jobbandet. Många av oss för våra viktigaste samtal om jobb, tro, utveckling, livet och relationer över trådlösa nätverk idag. För att inte tala om hur lätt det blivit att göra sin omvärld större om man så vill. Och världen mindre.

Carl-Henric Jaktlund skrev just en lysande bloggpost om hur de sociala medierna och vårt nya sätt att samtala och hantera relationer påverkar oss. Den mamma som igår dog i en trafikolycka var en väldigt aktiv person på Twitter och sörjs nu av en stor grupp människor som aldrig mött henne ”på riktigt”. Det välter begreppen om vad på riktigt är. När sker de verkliga mötena? När har man rätt att känna uppriktig sorg? Inte, som Carl-Henric påpekar, att jämföra med dem som levde närmast förstås, men ändå i all sin äkthet legitim.

Våra snabba uppdateringar om barnens sjukdomsgrad, tråkvädret eller den lyckade dagen på jobbet får aldrig ersätta det djupa, innerliga, sanna som sker i våra viktiga möten. Vi får akta oss för att skapa oss varsin privat arena och sluta prata med varandra för att istället tala för varandra. Men kanske är det också hög tid att vi slänger ut det sista av de oskrivna regler som säger att det vi digitalt kommunicerar med varandra inte skulle vara på riktigt? På något vis skulle vara mindre värt? Kärleksförklaringarna, klokskaperna, ropen på hjälp, mobbingen och de nya mötena där ute/ uppe/ mitt i allt kräver samma hantering som resten av vårt liv. Våra ord har samma makt där som över fikabordet och bör hanteras därefter. Med samma omsorg och eftertanke.