Ett ganska vanligt förekommande ämne i min vänskapskrets är hur vi ska hantera den nya bloggvärlden. Hur tänker vi runt att ordet liksom blir så totalt fritt? Fritt att mobba, fritt att kommentera, fritt att tänka högt och tänka galet. Jag tror att vi håller på om bäst och ritar om kartan för mycket av det som vi tidigare tagit som sanning i, framförallt, mediavärlden.

Har fått min första egna skopa av det där sista dagarna. Skrev ett inlägg om hur måga kvinnor det var på EFKs medarbetardagar och hur glad jag var för det och lite slarvigt länkade jag till en debattartikel om kvinnor och ledarskap i kyrkan. Plötsligt hade bloggen fem gånger fler besökare än nånsin förut och samtalet runt kvinnliga pastorer var igång. Gott så. Bara det att jag inte hade tänkt först, och egentligen sällan formulerat mina egna argument i den frågan, den har alltid varit en ickefråga för mig. ”Klart alla kan vara ledare om de är lämpade för det”, typ. Men nu var det bara att sätta igång och tänka.

Så bra. Samtalet är jättespännande. Jag lär mig massor. Men kanske mest lär jag mig att på bloggen finns ingen redaktör. Ingen som säger ”har du funderat igenom det här?” eller ”stryk den här meningen, det blir fel fokus”. Sån tur att jag skrev om nåt relevant och att även de som inte delar min uppfattning är vänliga, kloka människor. Men nyttig läxa för mig; skriv inte om saker du inte är beredd att fundera öppet och offentligt omkring. Och försökt att inte raljant och kortfattat skriva saker som riskerar att såra någon annan eller skära sig med någon annan hjärtefrågor. Varje fråga skriven om är en fråga på allvar.