Jag orkar inte riktigt med debatten, känner jag (men borde ju ha lärt mig att det är farligt att säga att man inte orkar med vid det här laget). Jag har mest en fråga.

För dig som av en eller annan anledning inte hänger med i Frikyrkosveriges svängar (och det finns massor av anledningar till att inte göra det…). Församlingen Livets Ord har haft Europakonferens i helgen. Till denna konferens som drar tusentals människor bjöd man in Benny Hinn. Hinn är en av de mest ifrågasatta kristna talarna och evangelisterna i modern tid. Dagens eminente journalist Anders Gustafsson gjorde en bra artikel på honom precis innan han dök upp här förra veckan som kan ge dig en vettig utgångspunkt om du vill förkovra dig i denne märklige mans liv och leverne.

Livets Ord har lagt en väldig massa energi de senaste åren på att läka relationer, göra upp med gammalt och visa på en ny öppenhet och vilja till samarbete. Hurra för det. Och så detta!? Förklara för mig. Till och med herr Ekman själv fick gå ut på lördagskvällen och dementera saker i Hinns predikande. Och man må säga att han gjorde det mycket föredömligt – varsamt och noggrant – men ändå. Kunde man inte ha räknat ut det på förhand liksom? Att det skulle bli ungefär som sist? Om inte värre? Ja, om man nu som jag tyckte att det var rätt illa, vill säga, förstår ju att många tar sig en annan utgångspunkt i det hela…

Jag kan lugnt tänka mig att Hinn är använd av Gud. Gud kan använda vemsomhelst av oss och ingen har rätt att döma över någon annan i den frågan. Och de helanden som sker, sker i Guds kraft och de ska vi vara tacksamma för. Men bör man inte lite, bara lite, grann kolla över folks CV innan man inbjuder dem som huvudtalare? Speciellt folk vars CV man kan ganska väl? Ekman och Hinn har visst varit polare i tiotals år. Det kan inte vara ok att fara med en massa villfarelser och leva ett privatliv som lämnar utrymme för massor av spekulation och sen samtidigt anförtros våra största scener. En hel människa som gör allt rätt utan misstag är ingen av oss – men lite självinsikt och reflektion tycker jag att man kan kräva av den som ges en mick för att tala inför så många andra.

Så – den stora frågan. Varför, Livets Ord? Hinn förvånar mig inte ett dugg, de rapporter jag fått från helgen – både de som är saliga över mötena och de som är skarpt kritiska – har precis uppfyllt mina förväntningar. Men varför kallade man hit honom i första läget? Varför gav man inte bara killen en varm kram och rekommenderade honom att vara hemma och ta hand om sitt splittrade äktenskap och sitt eget liv? Varför dra hit honom och på nytt spä på ganska så döende rykten om livets ords syn på ledarskap och kristen förkunnelse?

Jag kommer allt oftare tillbaka till ett av mina favoritord. Förtroendekapital. Det funkar i de flesta lägen. Om jag har förtroende för dig, om du har visat för mig att du är den du utger dig för att vara, att du vill väl, att du gör ditt bästa och inte har en gömd agenda. Då lyssnar jag på dig. Då har du mitt förtroende. Benny Hinn har ett rätt lågt förtroendekapital hos mig. Jag har läst på så gott jag kunnat och jag lyckas inte få nåt vidare förtroende för killen. Livets Ord hade börjat fylla på sitt förtroendekapital rätt bra. Sköna människor, gott ledarskap, vilja till att se saker hända. Men nu gick proppen liksom ur igen. Typiskt.

I Dagens stora artikel kring frågan imorgon så publicerar man en bild där tusentals människor står med sträckta händer. Men inte uppåt. Inte mot korset i fronten. Mot Benny Hinn. Liknande sidor finns i mängd på nätet. Han tycks vara som en magnet. Händerna åker dit liksom. Det får mig att undra. Vad är det vi ska sträcka oss efter i vår längtan efter helhet och helighet? Människor eller Gud? Och tror vi fortfarande nånstans långt där inne, att några specifika människor har en större förmåga att få helanden att dyka upp än andra? Vad hände med vår egen personliga Gudsrelation om händerna sträcks mot människor – budbärare – och inte mot den högste själv?

Aja… Nåt skulle väl sägas liksom. Det kändes nästan som obligatoriskt. Lycka till, Livets Ord, med att reda ut röran. Jag säger det helt utan ironi eller sarkasm. Hoppas inte allt det goda ni gör och får se hända överskuggas av stor dramatik kring detta nu. Och jag hoppas på en snart återfylld förtroendebägare.