På Frizonfestivalen för några år sedan målade konstnären Tomas Munkas Larsson en tavla under varje gudstjänst. Han stod framme på scenen och målade och man vilade liksom ögonen på hans arbete emellanåt. Oftast vackert, talande, outsägbart, beskrivande. Riktigt bra grej och riktigt spännande konstnär.

Men så en gudstjänst – jag är rätt säker på att det var den sista för festivalen och tröttheten gjorde nog sitt i kroppen – så var det något i mig som fullkomligt brast. Tomas målade en man, inte helt olikt ett självporträtt, som knäböjde framför ett kors. Jag ska i ärlighetens namn säga att jag tyckte bilden var lite banal. Lite… gjord. Men så när det bara var några få minuter kvar av mötet så skrev han plötsligt med stora knagliga bokstäver bakom korset; ”IGEN”. Och så la han till en massa streck som om ordet stod där gång på gång på gång. Och så – i slutminuten – med vackra snirkliga bokstäver direkt på korset ett ömt, som om det viskades, svar; ”igen”.

Det är en av de vackraste bilder jag har sett utav nåden. Den som omfamnar varje gång. Varje gång. Igen och igen.

Det här fotot är halvkass och från min mobil. Men jag återvänder till det ofta.