I vår första delkurs, när jag började läsa teologi, fick vi läsa en artikel som hette ”prata på prov”. Den handlade om att skapa ett samtalsklimat där det alltid var ok att testa sina tankar, se om de höll och sen känna öppenhet att få ändra sig. Tänka om och tänka nytt.

Den där artikeln har levt kvar lite i mig. Den har blivit lite av ett stående skämt, ”ja men, låt mig prata på prov nurå, det ska man få”, men den har också suttit kvar som en påminnelse i många sammanhang där färdiga sanningar levererats förpackade och oåtkomliga. Man måste få testa sina åsikter. Man måste få säga; ”nej, just det, du har nog rätt, jag tänker mer som dig än som jag sa att jag tänkte nyss”. Annars kommer man ju ingenstans i tillvaron.

Min tillvaro nuförtiden består väldigt mycket av samtal som sker utan röster, ansikten och tonlägen. Jag chattar och messar nästan mer än jag ringer eller fikar. Jag gillar det. Men problematiserar det också. Har skrivit en hel del om det förr. Och fått protester på mina invändningar. Men det är, hur jag än vrider och vänder på det, en dimension som saknas när samtalet inte är live och ansikte mot ansikte. Vi blir hänvisade till en värld där missförstånden är närmare till hands och vi emellanåt utlämnas till begränade smileys. Bara häromdagen satt jag och chattade med en mycket god vän om det som ligger närmast mitt hjärta just nu och även om vi känner varandra väl så upptäckte vi efter ett tag att vår konversation var full av ”jag menade inte så”, , , ”nej, men vänta, backa” och ”aha, nu förstår jag”. Ämnet var viktigt och brände och varsamheten gick då lite förlorad i det endimensionella skrivna. För monolog blir det skrivna ofta vackrare, närmare och mer beskrivande än vad talade ord kan uttrycka, tycker jag. Men för dialog behöver man emellanåt ett ansiktsuttryck, något att spegla sig i.

Owe Wikström har skrivit en fantastisk krönika i Dagen idag. Det är en vacker protest mot vårt allt snabbare samtalsklimat. Om att just tala på prov. Det är en beskrivning av det andliga samtalet som något som måste få skilja sig ifrån annan kommunikation. Det är oerhört välskrivet.

Han avslutar:

Det andliga samtalets språk förblir amatörens: sökande, trevande. Att tala på prov – också kring det heliga – är ett led i en andlig utveckling. Andliga besserwissrar står i den andliga stiltjens tjänst. Den som ständigt anser sig veta vad som är rätt har oftast fel. Den som anser sig framme har lång väg att gå. Låt oss hylla den delade osäkerhetens samtal som led i andens ledning.

Jag är för alla vägar till kommunikation. Jag använder Facebook för såväl jobb som privata konversationer och jag använder upp hela min enorma sms-pott varje månad. Men vi får inte sluta problematisera det. Vi får inte sluta samtala. Öga mot öga. På prov, ett ord i taget. Gör vi dem så slutar vi som fattigare människor.