Vi fick ett ryck i lördags och gick på museum. Tänkte att det kanske är läge att liksom dra nytta av de fördelar som den nya hemstaden för med sig. Vi började med historiska museet. Kändes som logiskt. Jag har lite svårt för de där fornåldernutställningarna. Jag ser bara likadana samlingar av ben i glasmontrar liksom, obildad som jag är.

Men sen kom vikingatiden. Och så medeltiden. Och då började det bli intressant. Just nu hade de också en utställning om medeltida kyrkokonst. Och när jag gick runt där så slog det mig en massa saker om vårt alldeles väldigt sekulariserade land. De hade flera stora salar fyllda med mängder av altartavlor och helgonbilder, mer eller mindre staplade på varandra, eller åtminstone liksom utslängda som tavlor på ett galleri. Invid montrarna fanns texter som lät typ så här; ”dopfuntar och andra föremål som användes i gudstjänsten”. AnvändES?! En liten landsortskykra fanns återuppbyggd i ett hörn som en liten pittoresk skärva av en svunnen tid och där berättades en massa om vad alla de konstiga sakerna var till för förr i tiden. Bredvid nattvardskalkar och andra föremål förklarades det om de riter som de kristna höll på med då det begav sig. Det var ingen större skillnad mellan ordvalen som uttryckt den kristna världen och den som – i den föregående utställningen – hade beskrivit asatron.

Nu vet jag ju att det fortfarande finns ett gäng i Sverige som bekänner sig till asatron. Och det är möjligt att de, på samma vis som jag gjorde när jag gick runt där, känner sig lite smått förorättade när de läser om hur det var förr och det inte alls verkar relatera till nutiden. Nu smålog jag mest med en uppgiven suck, men jag inbillar mig – nej, jag vet – att de kristna i de här landet är många fler än de som tillber Oden och Tor. Och jag tänker också att även om vi är få så är vi tillräckligt många för att vår tro inte ska förpassas till museum och beskrivas som märklig medeltidsmysticism.

Många av föremålen i utställningen kom från den tid då Sverige var katolskt, och mycket av helgonbilder och annat blir ju på många sätt naturligt att beskriva som dåtidsattiraljer. I Sverige. Men jag undrar hur en troende italiensk katolik hade sett på utställningen? För den personen heliga föremål staplade i högar på varandra i opersonliga museisalar. Och jag undrar hur motsvarande utställning om muslimska eller buddistiska föremål hade sett ut. De kristna är tillräckligt ”våra egna” i Sverige för att det inte ska behövas visas nån artighet eller riktig respekt liksom. Något som också tycks ganska ständigt återkommande i samhällsdebatten också.

Jag är för att skilja på tro och samhälle och utbildning. Jag tror inte att det finns någon helighet i ting. Men vår ständiga jakt på total sekulariseirng blir nästan komisk när man förklarar nattvarden som nåt man gjorde på femtonhundratalet eller när Jesus, Maria och Josef beskrivs som ”den perfekta queerfamiljen”. Jag kom på mig själv med att småfnissa lite och tycka att det hela var rätt fattigt och tragiskt.

Ett museum ska inte berätta om sanningar eller ta ställning. Men min eftermiddag blev en intressant föreställning i hur långt bort från vardagen den kristna tron har hamnat för många svenskar. Museilångtbort liksom. Uppslängtlitehursomhelstlångtbort. Tittavadtokigadedärnissarnavarlångtbort. Lite återerövringsdags kanske?