Tänk om man faktiskt skulle börja alla gudstjänster så? Släpp in världen i gudstjänsten. Det gör något med en när man sekunderna innan lovsången drar igång får höra om bomber och fattigdom, orättvisa och jordbävning, lycka och ekonomisk framgång jämsides med miljöbrister och bedrägerier.

Världen knackar på. Vi kan inte sitta i vår bubbla för oss själva. Mer sånt.

Igår gjorde jag ett sånt där skoj jobb. Föreläste på en ledarskapsutbildning på en av landets största banker. En del av deltagarna stod redan i ett tydligt ledarskap, andra var på väg in i det. Det var ett sånt där jobb som jag ibland tvekar lite för innan för jag tänker att det väl aldrig kommer att gå att prata om såna mjuka frågor som integritet, självförtroende och värderingar med ett gäng som är utbildade för att tänka pengar. Men så fel man kan ha i vanlig ordning.

Vi hade spännande samtal om gränser, uppmuntran, att behandla alla lika, inte bära våld på sig själv, stå för saker. Det var ett par fantastiska timmar.

Man har ett lyxigt jobb när man har minst lika roligt själv som de man jobbar tillsammans med har. Det är stort.

Jag har gjort en spaning i Dagen idag kring Robbie Williams och hans texter. Fanns förstås inte plats på ett sådant tidningsutrymme att ge alla exempel man vill på textrader. Men den som följt den här bloggen någorlunda vet att jag tjatat om Robbie förr. Så här finns ett antal texter till som inte fick plats i artikeln.

Här är en liten utsvävning runt texten till ”Jesus in a camper van” och en youtube-video till den eftersom den är hopplös att hitta på skiva, iTunes eller Spotify. Synd, det är en av hans bästa.

Här är lite sånger om tröst för brustna hjärtan (jag hade Robbie Williams-vecka samma vecka som jag skrev singelblogg, tror jag bestämt).

Här är you tube-klippet jag också tipsar om i artikeln.

Och här är en spotifylista för dig som inte är dödligt less på Williams efter detta, utan sugen på att höra mer.

Så! All Williams-PR för ett tag från den här kvinnan.

]]> http://arenius.swedmedia.se/?feed=rss2&p=1499 0 http://arenius.swedmedia.se/?p=1488 http://arenius.swedmedia.se/?p=1488#comments Thu, 26 Aug 2010 11:18:07 +0000 Josefine http://arenius.swedmedia.se/?p=1488

Emax Nordics vinnare 2010 Bild: Mads Laumann

Nu och då och emellanåt får jag frågan vad det är vi gör egentligen på Swedmedia Ledare. De flesta tycks veta att vi driver Global Leadership Summit i Sverige och att vi föreläser här och var runt landet men sen då?

Sitter för fullt med höstplaneringen för den del av vår verksamhet som jag arbetar med. Närmaste veckorna bjuder den på en hel del, här är några axplock:

- Föreläsning för unga chefer inom Nordea på ämnet ”Etiskt ledarskap”.

- Besök på Vårgårda möte där vi hoppas kunna prata lite GLS med folk.

- Samarbete med Örebro Folkhögskola gällande deras Fritidledarutbildning och nya, ledarinriktade, bibelskola där vi kommer tala ledarskap och projektledarskap under några dagar.

- Besök av en mycket spännande talare och författare som vi vet att många längtar efter att höra (och ja, jag längtar efter att berätta).

- Föreläsning på Örebro Universitet om självbild och självförtroende och om att leda sig själv.

- Föreläsning i mentorskap för kvinnor som är på gång att starta eget företag.

Typ så. Sen har vi ett par riktigt spännande samarbeten på gång med församlingar och organisationer som vi tror det kan komma riktigt bra saker ur.

Så. Typ så ser min vardag ut. Det är ett pusslande där det mesta är väldigt roligt. Framförallt är variationen spännande.

Ett av de roligaste jobben jag har gjort i sommar är att jag har varit föreläsare och konferencier på ett event som heter Emax. Det är en idé från STARTcentrum i Örebro som har växt till ett stort nordiskt samarbete där TIllväxtverk och riksdagar i de olika länderna är inblandade som arrangörer.

I korthet går det ut på att unga människor mellan 18 – 25 får ansöka om att antas till evenemanget genom brev och personliga intervjuer.  Sedan samlas de – 200 stycken – för att under fyra dagar ta del av föreläsningar, workshops och samtal. Och dessutom tävlar de i ett affärsspel där de får lära sig att tänka strategiskt och klokt när de driver ett kommunikationsföretag under tre fiktiva år.

I år gick Emax av stapeln i Svendborg i Danmark. Jag damp ner där direkt från planet från Chicago och tänkte att det skulle bli svårt att stå på fötterna, jetlaggad åt fel håll och allt. Men med 200 så galet drivna människor runt omkring sig är det svårt att inte vara full av energi. Det är bara på Frizon som jag hittat i närheten av samma energi hos så många människor samtidigt. Alla är där för att nätverka, bli uppmuntrade och uppmuntra andra och växa på nya vis som människor. Stört roligt.

Jag föreläste tillsammans med min gamle kollega Klas Brynte om att bygga grupper som fungerar bra tillsammans och som växer och kommer framåt. Sen hade jag några timmars workshop om mentorskap och att coachande leda andra. Hur roligt som helst. Däremellan hade jag förmånen att lotsa deltagarna genom veckan från scenen.

Om du är mellan 18 – 25, SÖK Emax Nordic!

Jag hittade ett gäng filmer från årets evenemang. Med start från galan på avslutningskvälen kan du här se en glimt av stämningen på evenemanget. Inte tråkigt alls!

Den 1 september höjer vi dock priset! Så här kommer kort och gott en liten påminnelse om att dte är hög tid att samla ihop en grupp och anmäla sig. Kolla in vår hemsida och om ni vill ha foldrar och sånt är det bara att ni hör av er så skickar vi gärna!

Men den funkar bra som lite schysst smygreklam. Jag tokgillar det här företaget, och kanske behöver du av en eller annan anledning en krona? Klicka på bilden och kolla in fina Kronmakaren!

Frizon. Ingen annan företeelse i livet, utanför min närmaste familj, har fått betyda så mycket. För min tro, för min egen utveckling, för min vilja att få vara med, för mitt självförtroende. Älskade, finaste festival. Och jag måste, även om det är en vecka sen den slutade, få återkomma till den, bara lite.

Jag har jobbat med Frizonfestivalen samtliga år den har funnits, de flesta från festivalkontoret på ett eller annat sätt. Utom i fjol, då jag var i Chicago. Jag trodde jag var mogen för den grejen då, att vara borta, men icke. Jag satt i båsen på damrummen i Willow Creeks lokaler och grät med knäna under hakan, skrev saknadsbloggar och messade frenetiskt hem för rapporter.

I år fick jag den finaste av upplevelser. Helt oengagerad, så när som på ett par teaterföreställningar, gled jag runt och söp in atmosfären. Hann prata med folk, uppleva programmet, se den enorma rikedom som festivalen besitter. Jag kanske inbillar mig för att jag är så partisk, men jag upplever verkligen att här får alla plats. Du kan spela fotboll, engagera dig i debatter, skapa konst, be eller låta andra be för dig, få samtala om din framtid, sjunga för allt vad lungorna håller. Du kan välja att förkovra dig i teologi eller du kan koppla av med lite ”lättare” programpunkter tills du känner dig laddad för djupdyken.

Jag är barnsligt stolt över att Frizon finns mitt i vår kyrkomitt. Mitt i nedåtvikande siffror, uppgivenhet och frågor inför framtiden ger hundrarals frivilliga allt för att ge festivaldeltagarna en så bra upplevelse som möjligt. Och rutinen sitter där. Inte ett allvarligt missöde under hela tiden, nya skitbra genomförda idéer, platser att överallt på området få chans att möta Gud och människor. Utveckling och uppmuntran i varje hörn.

Att i år få uppleva festivalen från det hållet, med en kaffe i handen liksom, var helt nytt och helt fantastiskt. Nu har jag strövat runt ett år, nästa år vill jag kavla upp ärmarna igen. Vara med och jobba på ett eller annat vis. Sälja mat eller trycka festivalband runt folks handleder. Men att få bara titta på en gång – det var som balsam för min trötta överresta själ. Tack finaste Frizonledningen! Tack Elin, Emmanuel, Tompa, Gustav, Charlotte, ni slitande kontorsnissar! Jag är sjukt stolt över att få vara er vän och få följa med er bitar på resan. Tack Gud för den frizon som Frizon faktiskt får vara.

Låt en ny termin få starta!

Broderskapsrörelsen har funnits sedan 20-talet eller nåt tror jag. Kristna människor som röstar rött kort och gott. Inte minst deras ungsomsdel, Ung kristen vänster, låter ofta höra om sig och gör det bra.

Sedan 1928 ger man också ut tidningen Broderskap. Idag landade den på vårt bord med en bilaga – Islam & Politik. Efter lite forskning inser jag att Broderskapsrörelsen sedan 2007 har en muslimsk del. Så här beskriver de själva saken:

Vi är Sveriges Kristna Socialdemokrater – Broderskapsrörelsen, vi är kristen vänster och vi vill vara med och leda den mobilisering som syftar till att låta samhället genomsyras av Guds kärleksbud. En aktiv politisk kamp för våra värden om frihet, jämlikhet och solidaritet är bästa sättet att omsätta kärleksbudskapet från ord till handling.

Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Broderskapsrörelsen, har sitt ursprung i 1920-talets Örebro. På den tiden upplevde många att de möttes med misstänksamhet inom arbetarrörelsen för att de var kristna. På samma sätt ifrågasattes de i sina kyrkor och samfund för att de var socialister. Resultatet blev en frihetlig politisk miljö med högt i tak, men också en i sann mening ekumenisk verksamhet.

Med detta levande arv som grund för vår politiska verksamhet idag, är det självklart för Broderskap att vilja möta de nya religioner som kommit till Sverige. På senare tid har samarbetet med judiska och muslimska trosutövare, varav många är socialdemokrater, blivit något som befruktar vår verksamhet mycket.

Först. Jag inser att ett sånt här inlägg kräver en rejäl disclaimer. Det är mycket, mycket bra och välkommet att muslimer i Sverige får göra sin röst hörd och får plats i samhällsdebatten. Det är en del av ett fungerande samhälle att alla får plats. Gott så!

Men… Jag tänker verkligen högt på riktigt… är det en kristen organisations uppdrag att arbeta med en annan religions hjärtefrågor? Att kämpa för religionsfrihet – ja. Men att aktivt föra fram en annan religions åsikter och ställningstaganden? Jag vet inte? Jag kanske är helt ute och snurrar här och kanske blir jag dubbelmoralisk eller säger emot mig själv. Hjälp mig! Jag vet verkligen inte riktigt vad jag ska tycka. Det känns lite som att Pingströrelsen skulle starta en hindusik avdelning på nåt vis.

Hjälp mig fundera! Problematiserar jag i onödan?