Jag har, på märkliga vägar, hittat till Folkets Hus i Mölndal. Sitter här och dricker förmiddagskaffe och pysslar med översättningarna för GLS. Cafét drivs av några funktionsnedsatta män och kvinnor i fyrtioårsåldern och någon pensionärsförening (bara män) har en dagledigträff vid borden bredvid mig. De tävlar om nåt och man kan visst vinna en resa till Mallis. Inget dåligt pris. Nu fick vi just sällskap av två män i trettioårsåldern iförda full motorcykelmundering. Vi är en rätt skön skara.

Igår gjorde jag ett sånt där skoj jobb. Föreläste på en ledarskapsutbildning på en av landets största banker. En del av deltagarna stod redan i ett tydligt ledarskap, andra var på väg in i det. Det var ett sånt där jobb som jag ibland tvekar lite för innan för jag tänker att det väl aldrig kommer att gå att prata om såna mjuka frågor som integritet, självförtroende och värderingar med ett gäng som är utbildade för att tänka pengar. Men så fel man kan ha i vanlig ordning.

Vi hade spännande samtal om gränser, uppmuntran, att behandla alla lika, inte bära våld på sig själv, stå för saker. Det var ett par fantastiska timmar.

Man har ett lyxigt jobb när man har minst lika roligt själv som de man jobbar tillsammans med har. Det är stort.

Emax Nordics vinnare 2010 Bild: Mads Laumann

Nu och då och emellanåt får jag frågan vad det är vi gör egentligen på Swedmedia Ledare. De flesta tycks veta att vi driver Global Leadership Summit i Sverige och att vi föreläser här och var runt landet men sen då?

Sitter för fullt med höstplaneringen för den del av vår verksamhet som jag arbetar med. Närmaste veckorna bjuder den på en hel del, här är några axplock:

- Föreläsning för unga chefer inom Nordea på ämnet ”Etiskt ledarskap”.

- Besök på Vårgårda möte där vi hoppas kunna prata lite GLS med folk.

- Samarbete med Örebro Folkhögskola gällande deras Fritidledarutbildning och nya, ledarinriktade, bibelskola där vi kommer tala ledarskap och projektledarskap under några dagar.

- Besök av en mycket spännande talare och författare som vi vet att många längtar efter att höra (och ja, jag längtar efter att berätta).

- Föreläsning på Örebro Universitet om självbild och självförtroende och om att leda sig själv.

- Föreläsning i mentorskap för kvinnor som är på gång att starta eget företag.

Typ så. Sen har vi ett par riktigt spännande samarbeten på gång med församlingar och organisationer som vi tror det kan komma riktigt bra saker ur.

Så. Typ så ser min vardag ut. Det är ett pusslande där det mesta är väldigt roligt. Framförallt är variationen spännande.

Ett av de roligaste jobben jag har gjort i sommar är att jag har varit föreläsare och konferencier på ett event som heter Emax. Det är en idé från STARTcentrum i Örebro som har växt till ett stort nordiskt samarbete där TIllväxtverk och riksdagar i de olika länderna är inblandade som arrangörer.

I korthet går det ut på att unga människor mellan 18 – 25 får ansöka om att antas till evenemanget genom brev och personliga intervjuer.  Sedan samlas de – 200 stycken – för att under fyra dagar ta del av föreläsningar, workshops och samtal. Och dessutom tävlar de i ett affärsspel där de får lära sig att tänka strategiskt och klokt när de driver ett kommunikationsföretag under tre fiktiva år.

I år gick Emax av stapeln i Svendborg i Danmark. Jag damp ner där direkt från planet från Chicago och tänkte att det skulle bli svårt att stå på fötterna, jetlaggad åt fel håll och allt. Men med 200 så galet drivna människor runt omkring sig är det svårt att inte vara full av energi. Det är bara på Frizon som jag hittat i närheten av samma energi hos så många människor samtidigt. Alla är där för att nätverka, bli uppmuntrade och uppmuntra andra och växa på nya vis som människor. Stört roligt.

Jag föreläste tillsammans med min gamle kollega Klas Brynte om att bygga grupper som fungerar bra tillsammans och som växer och kommer framåt. Sen hade jag några timmars workshop om mentorskap och att coachande leda andra. Hur roligt som helst. Däremellan hade jag förmånen att lotsa deltagarna genom veckan från scenen.

Om du är mellan 18 – 25, SÖK Emax Nordic!

Jag hittade ett gäng filmer från årets evenemang. Med start från galan på avslutningskvälen kan du här se en glimt av stämningen på evenemanget. Inte tråkigt alls!

Inser, på en helt annan melodi än den pågående GLS-bloggningen, att det nog är på sin plats att ta upp ett samtal om det där med alkoholen och kyrkan igen. Det var några år sedan sist, i varje fall i min värld. Men nu ser jag när jag läser Dagen att det är på gång igen. Det ska visst certifieras församlingar. Hm… tål att tänkas på en stund eller två.

Finns tusen saker att säga och frågan ÄR viktig. Framförallt har vi som kristna ett enormt ansvar att hjälpa oss och andra att inte falla för saker vi inte kan hantera. Det kommer alltid att vara mitt huvudargument för försiktighet och mitt ständiga huvudbry i våra egna gränsdragningar.

Men nånting i mig får tokskräck för att den gamla syndakatalogen kliver upp och tar plats igen. Att alkoholen blir en frälsningsfråga.

Aja, finns inte riktigt tid att ge sig in i detta nu. Men vad tänker ni? Vill ni hjälpa mig att påbörja konversationen? Hur ska vi förhålla oss? Kan nog bli en hakutstickning av detta, gissar jag…

Tillbaka till konferansandet…

Jag är där igen. Tillbaka till mitt favvoord. Förtroendekapital. Om jag tror på dig, om du verkar leva som du lär, då kommer jag lyssna på dina idéer.

Har nyligen varit på ett dagslångt möte som skulle handla om ledarskap. Problemet var bara att det ledarskap som undervisades gällde alla – utom dem som ledde dagen. Det talades om respekten för tid – men de som ledde dagen stal hela tiden 15 minuter från varje paus. Det talades om respekten för människors frågor och undringar – men de som frågade drevs med eller fick skratt på sin bekostnad.

Jag hade tappat intresset efter typ en och en halv timme. Totalt. Jag är fullt medveten om att jag själv faller i den här fällan ibland. I föreläsningar har jag så svårt att låta bli att vara ironisk och jag pratar alldeles för mycket. Men om det är nåt jag vill lära mig så är det detta. Om människor ska tro på det jag säger måste jag leva det jag säger. Punkt slut.

Så mycket för att börja blogga ordentligt igen. Tog visst några dagar ledigt i Nashville och är seg igång igen. Har nu landat i Chicago. På torsdag börjar The Global Leadership Sunnit i Willow Creek Community Church. Jag ska försöka blogga så mycket jag kan från alla sessioner, det kan bli hur spännande som helst.

Idag har vi en massa möten, alla vi som är involverade i att skapa GLS runt om i världen. Det är en mäktig känsla att sjunga lovsång med 200 ledare från runt 60 länder. Det händer nåt. Och det är nåt märkligt i hur världen liksom hänger ihop. Hur vi som kristna hittar varandra liksom automatiskt, det finns en känsla av familj innan man ens presenterat sig för varandra. Hur sjutton kan man bjuda in människor i den gemenskapen på ett ohotande och avslappnande vis.

Och ibland verkar vår värld så liten. Lovsångsledaren i Willows faster är gift med en av svenskarnas morbror. En av norrmännen kom och berättade att han träffat min bror i Norge häromsistens. I Singapore sjunger de samma sånger som i Peru. Världen blir mindre och mindre.

Det är lite fascinerande altihop. Ser fram emot resten av veckan.

Jag orkar inte riktigt med debatten, känner jag (men borde ju ha lärt mig att det är farligt att säga att man inte orkar med vid det här laget). Jag har mest en fråga.

För dig som av en eller annan anledning inte hänger med i Frikyrkosveriges svängar (och det finns massor av anledningar till att inte göra det…). Församlingen Livets Ord har haft Europakonferens i helgen. Till denna konferens som drar tusentals människor bjöd man in Benny Hinn. Hinn är en av de mest ifrågasatta kristna talarna och evangelisterna i modern tid. Dagens eminente journalist Anders Gustafsson gjorde en bra artikel på honom precis innan han dök upp här förra veckan som kan ge dig en vettig utgångspunkt om du vill förkovra dig i denne märklige mans liv och leverne.

Livets Ord har lagt en väldig massa energi de senaste åren på att läka relationer, göra upp med gammalt och visa på en ny öppenhet och vilja till samarbete. Hurra för det. Och så detta!? Förklara för mig. Till och med herr Ekman själv fick gå ut på lördagskvällen och dementera saker i Hinns predikande. Och man må säga att han gjorde det mycket föredömligt – varsamt och noggrant – men ändå. Kunde man inte ha räknat ut det på förhand liksom? Att det skulle bli ungefär som sist? Om inte värre? Ja, om man nu som jag tyckte att det var rätt illa, vill säga, förstår ju att många tar sig en annan utgångspunkt i det hela…

Jag kan lugnt tänka mig att Hinn är använd av Gud. Gud kan använda vemsomhelst av oss och ingen har rätt att döma över någon annan i den frågan. Och de helanden som sker, sker i Guds kraft och de ska vi vara tacksamma för. Men bör man inte lite, bara lite, grann kolla över folks CV innan man inbjuder dem som huvudtalare? Speciellt folk vars CV man kan ganska väl? Ekman och Hinn har visst varit polare i tiotals år. Det kan inte vara ok att fara med en massa villfarelser och leva ett privatliv som lämnar utrymme för massor av spekulation och sen samtidigt anförtros våra största scener. En hel människa som gör allt rätt utan misstag är ingen av oss – men lite självinsikt och reflektion tycker jag att man kan kräva av den som ges en mick för att tala inför så många andra.

Så – den stora frågan. Varför, Livets Ord? Hinn förvånar mig inte ett dugg, de rapporter jag fått från helgen – både de som är saliga över mötena och de som är skarpt kritiska – har precis uppfyllt mina förväntningar. Men varför kallade man hit honom i första läget? Varför gav man inte bara killen en varm kram och rekommenderade honom att vara hemma och ta hand om sitt splittrade äktenskap och sitt eget liv? Varför dra hit honom och på nytt spä på ganska så döende rykten om livets ords syn på ledarskap och kristen förkunnelse?

Jag kommer allt oftare tillbaka till ett av mina favoritord. Förtroendekapital. Det funkar i de flesta lägen. Om jag har förtroende för dig, om du har visat för mig att du är den du utger dig för att vara, att du vill väl, att du gör ditt bästa och inte har en gömd agenda. Då lyssnar jag på dig. Då har du mitt förtroende. Benny Hinn har ett rätt lågt förtroendekapital hos mig. Jag har läst på så gott jag kunnat och jag lyckas inte få nåt vidare förtroende för killen. Livets Ord hade börjat fylla på sitt förtroendekapital rätt bra. Sköna människor, gott ledarskap, vilja till att se saker hända. Men nu gick proppen liksom ur igen. Typiskt.

I Dagens stora artikel kring frågan imorgon så publicerar man en bild där tusentals människor står med sträckta händer. Men inte uppåt. Inte mot korset i fronten. Mot Benny Hinn. Liknande sidor finns i mängd på nätet. Han tycks vara som en magnet. Händerna åker dit liksom. Det får mig att undra. Vad är det vi ska sträcka oss efter i vår längtan efter helhet och helighet? Människor eller Gud? Och tror vi fortfarande nånstans långt där inne, att några specifika människor har en större förmåga att få helanden att dyka upp än andra? Vad hände med vår egen personliga Gudsrelation om händerna sträcks mot människor – budbärare – och inte mot den högste själv?

Aja… Nåt skulle väl sägas liksom. Det kändes nästan som obligatoriskt. Lycka till, Livets Ord, med att reda ut röran. Jag säger det helt utan ironi eller sarkasm. Hoppas inte allt det goda ni gör och får se hända överskuggas av stor dramatik kring detta nu. Och jag hoppas på en snart återfylld förtroendebägare.

Jag brukar bestämma mig för att inte låta mig provoceras i de lägen där någon uppenbart har tjänat stora pengar på en idé skapad bara för att provocera mig. Men den här gången lyckas jag inte. Försvarsmakten genompuckade reklamkampanj retar gallfeber på mig.

Inte så mycket för att man vill ha svenska folkets åsikter. Kampanjen de gör på hemsidan är helt ok och väldigt genomtänkt. Men deras afficher på stan är absurda. Exempel på affichinnehåll:

Din väninna tycker att internationella insatser för demokrati verkar lite onödigt

Din kollega kan leva med att Sveriges gränser kränks

Din sambo vill inte ha någon hjälp vid översvämningar

De är klart att de har lyckats. Jag skriver om det. Andra skriver om det. Massor av folk går in på deras sida. Men jag blir sjukt provocerad och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför det här är värre än annat. Det är nåt med att ta till mormor och kusinen och kompisarna. Nåt med att de indirekt säger att om jag inte vill ha ett försvar, då vill jag inte heller hjälpa mina grannar vid en översvämning. Nåt om att de liksom hintar att vapenmakt är enda sättet att vara sympatisk. De har fått mig. Jag är i deras fälla. De har mig precis där de vill.

Gick in och gjorde testet och satte allt på minus bara för att jag var sur. Inte särskilt konstruktivt. Hjälp mig! Varför stör det här mig så? Hur ska vi tänka?

Ett sätt att reagera är att göra som ofog har gjort. Jag är inte superinsatt i deras aktiviteter för övrigt så jag gör inget politiskt statement för eller emot dem som organisation, men här tycker jag att de gjort en lysande insats.

Vad tycker du?

Förra fredagen hade jag förmånen att få moderera Peter Örns bokrelease på Nalen här i Stockholm. Han har släppt en bok som kort och gott heter ”Ledare” och den har golvat mig lite faktiskt.

Det släpps ledarskapsböcker hela tiden. Det är tips om stort och smått. Modeller, grafer och listor. ”Ledare” har inget av det. Det är en personlig berättelse om att leda andra. Om att våga vara människa mitt uppe i alltihop. Om hur det känns när man misslyckas eller när man förlorar en del av rampljuset och därmed bekräftelsen man vant sig vid.

Jag har bitvis när jag läst fått lägga ifrån mig boken med blanka ögon och tänka till. Det finns något väldigt befriande i att någon med hästlängders mer erfarenhet säger; ”det är ok att känna som du har känt”. Det lättar på något vis. Det gör det mer ok att jag själv känt alla de där känslorna av vanmakt, bekräftelsebehov, maktbegär eller maktlöshet. Det finns ett fint medvandrande genom alltihop på något vis.

Peter kretsar runt stora ord som makt, bemyndigande, ansvar, tillit, delaktighet och mentorskap. Och han tar sig an dem från en väldigt personlig vinkel. Det är lätt att leva med. Lätt att själv känna en vilja till utveckling. Och jag fascineras över hur han lyfter upp och ger uppmuntran till människor som lite slentrianmässigt är sedda som halvdåliga ledare i våra ögon. Som Mona Sahlin. Eller Lars Norén.

Jag är väldigt stolt och glad över att ha fått möta Peter och samtala med honom om allt från de stora utmaningarna till korv och biokvällar. Och jag rekommenderar med värme att du läser hans bok. Den är viktigt på många sätt. Oavsett vilken roll du själv just nu står i. Här finns många lektioner i att vara människa. Och de kan vi väl knappast få för många av?

Här är en intervju som Libris gjorde med Peter i samband med releasen.

Har varit på ett dygn i Bildas regi som har handlat om makt och ledarskap. Hur spännande som helst. Vi var tolv personer, som alla på ett eller annat vis relaterade till frågorna om ledarskap och kyrka. Alla fick sin tid till ett kort anförande och sen samtalades det högt och lågt i grupper och ringar. Vilka spännande människor det finns i det här landet!

Jag kommer säkert återkomma till det här dygnet och det vi på olika vis berörde. Men ett av anförandena berörde mig lite mer än de andra. Det var i sin utgångspunkt ganska så simpelt. Det handlade om Jesu ledarskap. Om en del av de där sakerna man har hört en massa gånger men som åtminstone inte jag hade sett i det ljus det nu presenterades för mig. Ett par korta smakprov.

Redan från början är Jesus fattig, hemlös och flykting. Hur många ledare i kyrkan känner du som är det?

Jesus gör det man inte får. Han möter kvinnor, går förbjudna vägar och vänder sig till ”fel” människor. Han kan aldrig med sin makt ställa sig på gränsdragarnas sida.

Jesus kom till jorden som ett litet barn för ett barn är den enda som har makt att väcka kärlek.

Gillar de tankarna bara. De utmanade mig lite. Återkommer nog som sagt med mer. Jag  får vara med om så coola möten ibland. Glädje.

Skön start på veckan. Gick igenom kalendern med min chef och lyckades uttrycka en tendens till nervositet över ett av veckans event. Möttes av allsköns uppmuntran när han replikerade:

Du har inte betalt för att vara nervös.

Hade man inte hört det småländska uttalet och det efterföljande asgarvet hade man nästan blivit rädd.

Så nu ska jag tokförbereda mig bort från all eventuell nervositet jag inte har betalt för. Hoppas ni får en god start på er vecka!