Inser att jag ju med bloggens nystart borde ta tag i mitt måndagsartistande också. Ska tänka till om det. Men låtom oss starta med denna fina nyhet: Ett av mina absoluta favoritband släpper nytt i höst! Och man kan lyssna på hela skivan på deras sida just nu. Hurra! Så dra dit och börja lyssna. Höga förväntningar!

Jag har fallit ner i nåt slags tonårsträsk. Tror det är sommarens antågande. Plötsligt granskar jag mig själv med en enorm skepsis. Och jag tycker inte om det. Och jag stör mig mest på att jag stör mig liksom. Tänker att jag borde veta bättre, vuxit till mig mer. Men jag får väl ta att man faller i sina små gropar ibland liksom… Fånigt.

Så. Därmed blir denna vårplåga dagens måndagslåt. Med en passning om skärpning till fröken Arenius! Kort och gott.

Jag hittar inte originalversionen av världens bästa låt. Den här versionen är om möjligt ännu smörigare. Illa. Men den måste ut en dag som denna. Den ackompanjerar min tillvaro. Den gör det ibland. När livet är så där galet bra. Vilka coola löften vi får leva i. Oavsett hur livet behandlar oss, vi får leva mitt i Guds kärlek. Hur stort som helst.

Jag vet att texten är mer av karaktären ”när du mår kass kommer här lite tröst” men allt hummandet är så trallvänligt att den ändå måste bli soundtrack till glada dagar. Och står du inte ut med den här kladdiga versionen. Så finns originalet här.

Nej. Bloggen är inte död. Men mitt förvaltande av min egen tid tycks tillfälligt ha försvunnit. Det återkommer. Hoppas jag. Närå, jag har rätt skoj faktiskt. Det är bara lite mycket.

Fyller dagarna med en massa jobb som relaterar till samfunden för tillfället. Det är kul att se att nya samarbeten växer fram. Nya grejer är på gång, hopp tänds om att vi ska bli än mer enade.

Samtidigt ska jag ärligt säga att jag gått runt och känt mig lite uppgiven senaste dagarna. Rent obehagliga utspel av kristna företrädare, till synes svårförklarade splittringar i viktiga frågor,  idéer jag ibland räds lite inför om att det är stort att få vara så vass det bara går, till rimlighetens gräns… Vart vill vi? Vart är vi på väg? Vad är viktigt? Kan vi nå varandra mitt upp i alltihop? Vilken del har jag själv i detta?

Magnus Sundell påminde mig om att Bono fyller femtio år idag. Den här låten håller än, texten är fantastisk. Får symbolera mina känslor inför alltihop. Kom igen nu, syskon! Vi kan hålla ihop ännu bättre, ta ännu ett par kliv mot att visa ett gäng sanna definitioner av vad kärlek är.

Did I disappoint you
Or leave a bad taste in your mouth
You act like you never had love
And you want me to go without
Well it's...

Too late
Tonight
To drag the past out into the light
We're one, but we're not the same
We get to
Carry each other
Carry each other
One...
Have you come here for forgiveness
Have you come to raise the dead
Have you come here to play Jesus
To the lepers in your head

Det finns artister som jag så här långt har undvikit i min måndagsartistserie. För att de är för nära. Sånger som går in i märgen på mig. Som plockar fram tankar och lukter från andra tider. Texter jag ibland återvänder till. För att jag liksom tvingar mig dit på nåt sätt. För att känslan är så välbekant. Så tryggt oviss.

Drottning av de artisterna är Sophie Zelmani. Etta på listan över sånger ligger Oh dear. Och de senaste dagarna har jag återvänt till ett par klassiska rader i den. Rader jag skulle kunna tatuera in i huden av nån anledning. Som jag burit närmast hjärtat i år, bara nämnt som slutrader i nåt brev. Mediterat i evinnerlighet. Smaka på de här orden. Vilket hopp väljer du i livet? Är det hopp som håller att stå på? Lever du i en framtid du inte vet finns eller lever du här och nu, med ankaret fast i något större än dig själv?

Don’t you ever go out?
When was the last time you’re out?
Have you ever been out?
Oh dear

Don’t let your choices be
hopes you still can’t feel
All was given for free
My dear

Och på samma tema. Läs Carolina Klintefelts fantastiska krönika om att lära sig älska verkligheten och inte fara ut i orrealistiska drömmerier. Lysande.

Det har varit så galet mycket resande ett tag. Tur att man gillar att åka tåg. Riktigt, riktigt seg idag efter lång jobbhelg så smygstartar veckan med den här liveinspelningen från min fina vän Staphan O’bell. Grym låtskrivare, fantastisk man. Kolla upp!

Många halvfåniga måndagsartister nu, jag vet. Det är lite torka på de riktigt bra. Idag är jag, till exempel, på Liljeholmens Folkhöskola och föreläser och hinner inte tänka på så mycket mer än hur roligt det är.

Men den här fantastiska videon som de flesta av er säkert sett, kan muntra upp vilken dag som helst. Bandet är – om det inte är en riktigt snygg PR-kupp – på allvar. Sångaren Sal har gett ett par intervjuer efter att bandet blev en hit på You Tube.

Jag hade den här låten som ringsignal ett tag men det blev alldeles för hysteriskt. Men den är så sjukt fin. Det totalt töntiga, det i grunden rätt coola ska-kompet och texten som är så banal och så rätt på samma gång. Hur bra som helst helt enkelt!

Kanske borde utsätta dagens elever för den…

He loves me when I’m right

He loves me when I’m wrong

He loves me when I waste my time

by writing silly songs

He loves me when I’ quiet

and I have nothing to say

He loves me when I’m perfect

If I ever get that way

Spotify är som himlasänt ibland. När jag var liten hade min äldsta storebror en skiva med det mystiska bandet Caramba. Deras identiteter avslöjades inte förrän i slutet av typ nittiotalet, tror jag. Det visade sig att det var Ted Gärdestad och ABBAs gamle tekniker Michael B. Tretow.

Hittade den här låten som ett av två spår som finns bevarade på Spotify. Upptäckte att jag kan varje stavelse, kan sjunga med hela vägen. Kan se mig själv stående med våra gamla tandbergare-mikrofoner framför bokhyllan som döljde brorsans hemmastudio hemma i villan. Nostalgi är den tryggaste, vackraste känslan ibland…

Det måste bli en till måndagsartist idag! Den här låg just på min vän Stephens Facebook. Den är FÖR fantastisk för att inte dela med sig av! Varje gång man tror att killen ska lägga av så har han liiite mer att sjunga och skratta åt (missa inte typ 1:55 när det tydligen är hysteriskt roligt).

Le och var glada allihop. Och känns det svårt – tralla en liten sång!

“Sometimes we need to stop analyzing the past, stop planning the future, stop figuring out precisely how we feel, stop deciding exactly what we want, and just see what happens.”

- Carrie Bradshaw i ”Sex and the city” (av alla möjliga källor att sno citat från…)

Ett litet musikevent på TV nyligen fick mig att inse igen hur sjukt bra den här remixen av en gammal sextiotalsklassiker by Mr. Presley är. Den illustrerar också hur man kan känna ibland när man suttit i för många sammanträden en dag.

Och, den är en skön blinking till den av mina närmaste vänner som oftast får panik när jag bara vill ställa EN fråga till eller bara göra några fler analyser av läget – men som är så galet bra på att faktiskt få saker att hända. Jag börjar så sakteliga lära mig att tystnad ibland kan vara ett lika vackert svar som hundra ord. Något sagde vän fick mig att inse lite extra för ett par år sen vilket jag då skrev en – förstås – alldeles för lång utläggning om här. Det där med ord alltså… Det är trixigt.

A little less conversation, a little more action please
All this aggravation ain’t satisfactioning me
A little more bite and a little less bark
A little less fight and a little more spark