Vi jobbar ju med kampanjen Ditt viktigaste val en del och nu är den bok som Niklas Piensoho skrivit i samband med den släppt! Hurra! Fort har det gått men riktigt bra blir det. Skynda att fynda!
1
Kommentarer
Jag är en sucker för mentorskap. Har varit det i mer än tio år. Jag älskar det faktum att jag vet att kloka råd, ett lyssnande öra och någon som är beredd att ställa rätt frågor aldrig är mer än ett samtal bort. Det skapar en sån enorm trygghet i min tillvaro att jag aldrig har behövt fatta de stora besluten själv. De har alltid bollats. Med föräldrar och vänner. Men också med de där som kommer snett utifrån, som erbjuder en annan blick och ett nytt perspektiv. Allt har bollats. Fram och tillbaka. Från olika vinklar. Det har gett nytt mod att flytta gränserna för vad jag kan och törs lite mer. Det har stoppat mig de gånger jag varit på väg att välja helt onödiga krig.
Jag tror på mentorskap kort och gott. Och det känns som att fler och fler börjar vakna för att det kanske kan vara mer än bara en businesstrend ihop med coaching och självförverkligande. EFK Ung har ett superbra mentorsprogram och jag måste ta tillfället i akt att tipsa om det. Rikard Edefors, som leder det, skrev en blogg om det idag och meddelar att det är dags att söka till nästa omgång av programmet.
Du som är ungdomsledare – sök!
Du som är församlingsledare – att vi så ofta går runt och tror att människor mellan tjugo och tjugofyra, själva nyss tonåringar, ska kunna bära våra yngre ungdomars tro, funderingar och växtvärk själva, är en av de pinsammaste plumparna i vår församlingskultur. Det borde inte vara möjligt att anställa en ung ungdomsledare utan att också per automatik bygga upp ett tryggt nätverk av mentorer, förebedjare och trygga kökssoffeinnehavare för henne eller honom att landa i. EFK Ungs satsning kan vara en del i ett sånt nätverk, de andra samfunden har andra, liknande grejer. Men det viktigaste är att det på ett genomarbetat sätt finns människor som bryr sig på riktigt och som inte backar för det stora frågorna.
Så, inför helgen. Ett slag för alla våra unga ledare. Ni är fantastiska! Luta er tryggt tillbaka i Guds nåd och vet att ni är burna. Och till oss församlingstyper – när såg vi till att i omsorg, bön och bollplankande hjälpa en ung ledare att växa senast? Bara att sätta igång.
Trevlig helg!
I morse på vår andakt på jobbet visade min chef den här filmen som jag har bloggat om förut. Tycker att den är så galet sevärd. Vi hamnade i en diskussion runt den på fikat sen och min kollega Rickard Sallander formulerade ett gäng riktigt kloka tankar runt den i vårt mailande som tog vid efter samtalets slut. Tycker det är värda en större läsekrets så här kommer de. Tack, Rickard, för att jag får låna dina ord!
Såg den här videon idag och den fick mig att både känna och tänka.
Först påminde videon mig om kontrasten som finns i Davids psalmer. I den ena psalmen vänder sig Kung David mot Gud i sin plåga och smärta och undrar hur allt hänger ihop, för att i nästa psalm hylla Gud för det han gjort.
Det är som om de förtvivlade frågorna som vi kan ställa oss får ett tröstande svar som vänds till glädje, lovprisning och möjlighet.
Frågorna i videon, som handlar om varför vi fortfarande plågas och har lidande runt oss, får sitt givna svar.
Svaret lyder -”Here am I, send me!”, av folk som står redo att hjälpa andra som är i nöd för att de tagit emot Kristi ande.
Det är ett fantastiskt svar som bygger vidare på Jesus kortvariga tjänst på jorden.
När Jesus var här i kött så var Gud inkarnerad i en nämligen i Jesus själv. Idag så är vi många som tagit emot hans ande i tro, vilket gör att idag lever Gud genom Kristi ande i många.
Hans kortvariga tjänst är varaktigt bestående och har i förhållande till den försiktiga starten haft en enorm tillväxt. Från en person till 2,1 miljarder* och detta på lite mindre än 2000 år.
När jag såg videon kände jag hur jag blev ödmjuk och påverkad av tanken -”Here am I, send me!” Det går inte att ta miste på. Jag kan vara med och utgöra en skillnad. Alltså kan du det också.
Vi kan göra en skillnad och därför vill jag citera en av mina favoritfilmer som är Blues Brothers. -”We are on a mission from God!”
Och därför säger jag –”Here am I”. Är du också det, genom hans ande?
Rickard Sallander.
Stockholm den 28 april 2010
*Enligt Wikipedia finns det 2,1 miljarder kristna i världen. Det utgör ungefär 33% av världens befolkning.
EFK Ung ställer in en konferens nästa helg. För att för få är anmälda. Supertråkigt. Men jag gillar deras sätt att hantera saken. De har skrivit en blogg där de frågar vad de gjort för galet och ber om hjälp att utvärdera. Redan har ett gäng kloka och tänkvärda kommentarer kommit in.
Fram för mer sånt. Skulle önska att vi fungerade så mycket mer i våra församlingar. Pingstkyrkan i Jönköping, till exempel, bjöd för en tid sedan in människor att recensera Gudstjänsten. Jättemodigt och klokt gjort, tycker jag. Många kyrkor har blivit väldigt mycket öppnare när det kommer till att visa sina både starka och svaga sidor. Jag tror det är på tiden. Samtidigt ser jag sammanhang som är rätt hemtama för mig som jag nästan upplever snör åt istället, minskar insynen. Och det känns både lite otäckt och lite beklagligt.
Precis som i våra egna liv – där jag tror vi ska vara beroende av dem som ser oss och är beredda att vara ärliga mot oss – så tror jag att våra kyrkor, samfund och organisationer ska lägga sig vinn om att ta råd från många. Och att lyssna på dem man verkligen har förtroende för. Alltid sträva efter nån sund nivå av transparens.
Så, tack EFK Ung för att vi får vara med och tänka. Förhoppningsvis hittar de sammanhang som drar massor av folk till bloggen och kan tipsa om hur man har tänkt där. Och surfa dit och hjälp till! Trenden om få föreläsningsbesökare ser vi i hela landet, medan gudstjänster och festivaler på sina håll tycks dra i mängd. Hur ska vi tänka 2010? Vad kan vi göra på nya sätt? Eller borde vi backa tillbaka till äldre, mer invanda banor?
På tal om Simon Bynert. Och på tal om att jag den här månaden bloggar på IKONs sida. Där bloggar även skribenten Lina Mattebo. Där skrev hon igår en text som är så där vacker att det känns under huden. Går det liksom inte att riktigt smaka på de här orden?
Ditt hjärta har ett minne, också. Som när det blir vår igen, och du förvirrat börjar minnas. Av det där skymningsljuset, doften i luften, lättheten. Du lutar huvudet mot det kalla tunnelbanefönstret, drar två djupa andetag och försöker tvinga bort minnena. Men vissa platser, melodier och årstider gör att hjärtat börjar komma ihåg. Och hur du sedan drar djupt efter andan i folkvimlet, vänder dig om utan att förstå varför. Tills du känner igen hans parfym.
Och i bloggen citerar hon också en intervju som nämnde Bynert gjorde med Christopher Sander för en tid sen, även den så där att det svider till. Om tro, om en Gud som sitter kvar, som kliar. Surfa dit och läs. Vackraste glimten av ljus idag.
Makalöst duktiga Simon Bynert har gjort det igen. I dagens Dagen intervjuar han Odd Molly’s grundare Per Holknekt, en snubbe jag har sett på som en ganska dryg stövel som lyckas i affärer. Så fel man tycks kunna ha. Att jag inte lärt mig än att det som kan misstolkas som dryghet i ett område av livet, precis som så ofta i mitt eget liv, sällan är nåt annat än rädsla för att inte duga på nåt annat område i tillvaron. Med hjälp av Bynerts ord inser jag snabbt att han tycks vara ett offer för det där som jag själv så ofta pratar om. Det där om att det viktigaste inte är att vara lyckad i andras ögon. Att man kan röna enorma framgångar professionellt men ändå känna sig så misslyckad socialt. Det är en märklig ekvation det där, men jag stöter på den om och om igen. Min teori om självförtroendets tredelade pyramid får ständigt nytt vatten på sin kvarn. Holknekt uttrycker det så tydligt på nåt vis.
På ytan går det bra just nu. Och det är väldigt viktigt för mig att särskilja de här begreppen. Det har nämligen alltid gått bra för mig, i allt det där som andra mäter.
Jag håller inte med honom hela vägen i intervjun men det är en spännande resa att läsa om. Framförallt när den är berättad med sån snillrik finess.
Bilden är tagen av Casper Hedberg och är ett utsnitt av den bild som Dagen publicerar ihop med artikeln.
Tada!! Dags att slå på stora trumman. Jag har fått ett nytt hedersuppdrag, ett av den typen som gör mig väldigt stolt. Jag är tidningen Ikons aprilbloggare! Hurra. I en hel månad får jag blogga om stort och smått på deras webbplats bäst jag vill. Det ska bli oerhört roligt. Jag tror enormt mycket på Ikon. De har lyckats med att skapa ett magasin för unga kristna som faktiskt är relevant. Som vågar ta i de stora frågorna, som står för Jesus fullt ut och änå tillåter tvivel, ifrågasättanden och funderingar. Och jag tror enormt mycket på dem som gör tidningen. På Rickard som drog hela skeppet i begynnelsen, på Daniel som med enorm ödmjukhet och väldig skärpa skapar tidningen från redaktörsstolen idag och på legendaren Joakimsson som kommer med ett brett, tryggt och långt perspektiv. Det är så sjukt bra!
Men nu har jag ju redan en blogg, kan man tänka. Jo, precis. Så det kommer nog både dubbelpubliceras och dubbelskrivas en del. Vissa inlägg kommer hamna bara här, några bara där och en hel el på båda. Så man får väl flänga lite fram och tillbaka kort och gott.
Men hjälp mig! Vilka ämnen tycker ni jag ska ta upp? Vad ska den här plattformen användas till? Vilka frågor? Maila eller kommentera här, jag behöver all hjälp och inspiration man kan få. Och om du vill följa bloggen, så kan du göra det här.
Glad påsk! Och tack för förtroendet, Ikon.
Min kompis Joel brukar uppmana folk om att gå bakåt i bloggar och läsa. Många inlägg tappar ju inte stuns för att de blir ett par månader gamla liksom.
Just den här bloggen har en väldig massa hundra procent fler läsare nu än den hade när jag började i somras. Det säger inget stortartat om besökarantalet egentligen men jag får en massa frågor nu och då om vem jag är och vad jag gjort och vad jag skriver om. Ett par mail från människor som undrar vad de ska läsa om de ska läsa nåt. Tja, vad vet jag… Men man kan ju försöka.
Så, fullkomligt navelskådande! För nytillkomna läsare, en liten best of-samling av fr. Arenius’ blogg så här långt. För er som frågat. Ni andra kan gladeligen strunta i det. Men ett gäng inlägg som liksom är ganska typiska för just den här bloggen. Lite hjärtefrågor och sånt. Typ. Läs om du vill och släng in en kommentar eller skicka ett mail (varför är det fler som mailar än som kommenterar förresten?) och berätta om du håller med mig. Samtalen är skoj.
En presentation av den där Josefine
En liten kärleksförklaring till Frizon
Om Kiva. Du har väl inte inte missat Kiva?
Ett av de snyggaste klipp jag vet, se hela!
En av de viktigaste ledarskapsfrågorna
Om bloggande och integritet på nätet och här med, liksom här
Har kvinnor nån plats som ledare i kyrkan?
En spontan hyllning till min mor
En hel vecka om finaste Jars of Clay
Om varför man måste lyssna på Toto i kyrkan
Min största bloggstorm hittills – Om kyrkan och singlarna. Får man vara singel som kristen?
Har hittat mediaexperten och författaren Seth Godins blogg. Mycket underhållande bitvis och nåt för er som gillar social media och samtidskommunikation att hålla koll på.
Idag tröstar han alla er som just nu sliter med slutbetyg och skola. Sjukt bra text det här. Gillar framförallt punkt nummer fem. Det frustrerar mig att vi satsar så mycket tid på att passa in, och på att få andra att passa in, när vi skulle kunna uträtta så mycket mer om vi bara var oss själva.
If you have a teacher (of any sort) that you cannot please, that you cannot learn from, that is unwilling to take you where you need to go because he is defending the status quo and demonstrates your failure on whatever report card he chooses to use, you could consider yourself a failure. Or you could remind yourself…
- Grades are an illusion
- Your passion and insight are reality
- Your work is worth more than mere congruence to an answer key
- Persistence in the face of a skeptical authority figure is a powerful ability
- Fitting in is a short-term strategy, standing out pays off in the long run
- If you care enough about the work to be criticized, you’ve learned enough for today
Ibland är det så där hög tid att berätta vart jag läser när jag läser bloggar. Listan kan göras hur lång som helst men här är ett litet fint urval. Tror jag lägger upp dem liksom i omgångar, nu och då så där.
Författaren och talaren Matthew Turner är en gammal bekant från Nashville som retar gallfeber på konservativa kristna i – framförallt – USA. Han har skrivit handböcker för folk som vill gå till kyrkan, han har skrivit om sin uppväxt i en församling, nu senast skrev han en bok om den ”kristna musikindustrin”. Alltid med mycket sarkasm och älskvärd ironi. Han publicerar de märkligaste bilderna han kan hitta på Jesus och han funderar över hur konsten har berättat om Jesus återkomst. Mycket befriande emellanåt.
Josef skriver klokt, fyndigt, rappt och inte helt sällan rätt provocerande om frågor mellan kyrka och samhälle. Lovat mig själv att aldrig gå en intelligensrond med den här killen.
I samma anda som Matthew Turner driver Jon Acuff en blogg där han listar saker som kristna gör. Små kulturella egenheter för subkulturen troende, kort och gott. En del relaterar inte så mycket till oss svenskar men jag skrattar ofta och igenkännande. Och ibland sätter jag skrattet i halsen och får bara fina hälsningar om Guds kärlek. Bloggen blir i dagarna bok också. Bara det får mig att sura över en inställd USA-resa som gör det besvärligare att uppdatera bokhyllan.
Min fine vän Johan klurar på tillvaron i en finstämd, provokativ, vacker och allmänt riktigt skön mix. Jag är stolt över att vara vän med den här killen.
Första (och enda) gången jag träffade den här killen live blev jag helt till mig. Han har blivit nån slags bloggidol. Joachim Elsander är pastor, nyinvald i Frizonledningen (grattis till alla parter) och en av de smartaste bloggare jag stött på.
Ingen blogg men en hel plattform fylld av recensioner artiklar, krönikor och…bloggar. Läs speciellt under rubriken personligt där kloka, tänkande människor tänker öppet om tillvaron.
Två av mina finaste vänner råkar vara bröder med varandra. Och de skriver en blogg ihop. Ibland är den superintern och rör inte fler än två eller tre invigda. Ibland är den riktigt underfundig och ibland är den så där klok så man vill fundera vidare en massa och utlysa en pubafton på momangen. Dock alltid så mycket mindre pretto än mina egna alster. De är som natt och dag, de där bröderna. Och ändå så lika. Så kombin… den är fin.
Jag tycker inte om sport. Förstår inte sport. Därför är den här bloggen det bästa initiativet jag sett på Internet på väldigt länge. Läs från början. Jag skrattar högt nästan hela tiden.
Fler kommer. Men det får räcka för nu! Hej hej.
