I den mån något ska kommenteras. Med anledningar av kommentarer i min förra bloggpost och på halva nätet just nu. Jag tänker inte kasta mig in i frågan om homosexualitetens rätt och fel. Det är det så många andra som gör. Men ett ord eller två om hur man behandlar sina medmänniskor.
Jag kan bara prata för mig själv. Men så här ser det ut i mitt liv.
Jag har varit kär. Så där kär så att något går sönder i kroppen och alla funktioner av tankeverksamhet och rationalism helt går åt skogen.
Jag har varit med om att någon som inte borde vara attraherad av mig hävdar att han är det ändå, fast han är bortlovad till någon annan. Och jag har tittat på någon jag tyckt varit fin och upptäckt ett ”upptagen” runt ringfingret.
Jag har kysst någon så hårt och så länge att inget annat existerar än han och bara han och så till den grad att jag inte bryr mig om huruvida världen går under runtomkring oss.
Men. Alla mina känslor kring attraktion, förälskelse, åtrå och att vara kär har alltid riktats till män. Allt som jag kan relatera till de här känslorna i mig – fysiskt, med hjärtat och med huvudet – är kopplade till det motsatta könet. Jag har ingen erfarenhet av att ha sett en vacker kvinna och fundera på hur det skulle vara att hålla extra hårt i henne, aldrig tänkt så mycket på någon av mina tjejkompisar att jag undrat vart tankarna kommer ifrån.
Tycker du jag är för närgången i mina beskrivningar? Bra. Vi behöver väl prata om vad det här egentligen handlar om. Tror det är dags.
Jag tror – blir mer och mer övertygad om – att den stora anledningen till att så många av oss kan gå så hårt åt i frågan om homosexualiet (och detta händer inte bara i kyrkan, homofobin är vida utbredd) är att vi helt enkelt inte kan relatera. Det är något som, om man nu som jag tillhör heteronormen typ, man liksom vet aldrig kommer drabba en. Och därför kan man stå utanför och berätta ”hur det är”. För många av oss är tanken på att bli attraherad av något av samma kön – fysiskt såväl som förälskelsekänslomässigt – något som liksom inte ens finns i vår bregreppsvärld eller uppfattning. Och därför är det så sabla lätt att ta till stora ord som ”sjukdom”, ”tragiska händelser”, ”bota”, ”livsstilsval” och annat.
Kyrkan har förlorat sin konsevens lite – om den nu ska syssla med att utpeka moralsynder. Det är en massa vi, åtminstone i en del av våra sammanhang, har kastat ut bara de senaste tio – femton åren. Och jag tror att det kommer sig av just detta – hur väl vi lyckas relatera. Samboskapet – de flesta av oss har sovit så mycket i samma lägenhet som den vi är ihop med att vi förlorar argumenten till varför vi inte skulle bo ihop så låt gå då. Eller? Skilsmässorna – De flesta av oss har lekt med tanken på att gå ifrån den vi lovat älska så inte kan vi klandra nån annan som gör det. Eller? Otroheten – De flesta av oss har varit nära gränsen så vi har en viss förståelse för att andra faller över den och Gud förlåter ju. Eller?
Men homosexualiteten. Vi kan inte relatera. Så då riskerar vi att döma. Det blir liksom riskfritt. Vi kommer aldrig åka dit på det. Säger vår heteronorm. Alltså finns det en grupp som vi som kyrka liksom fortfarande ganska så kategoriskt och onyanserat kan säga lite vadsomhelst om. För vi tycks inte tro att vi trampar någon på tårna. ”Ingen av oss är ju…” liksom.
Och här kommer problemet in. Om vi beter oss på det sättet så trampar vi inte bara på tårna. I vår tro på att vi bara pratar om ”de där andra”, de som för oss är ansiktslösa, så riskerar vi att plocka fram storsläggan och drämma till. Vi gör det inom ramarna för vår tro och vi gör det i något vi beskriver som kärlek. Vi menar att allt kan bli bra igen bara ”de andra” vänder om. Vi kristna, som ska se till de minsta i samhället, tycks ibland ha valt ut en grupp att behandla som om de per definition vore utanför, vi riskerar att exkludera dem från vår andlighet och i värsta fall vår gemenskap. Jag tror – hoppas – att ingen av oss menar illa. Men jag tycker det är hög tid att vi ser vad våra hetsiga diskussioner faktiskt kan föra med sig.
Jag vet mycket väl att många av oss – säkert de allra flesta – hanterar de här samtalen med respekt, vilja till förståelse och med stor insikt om att Gud älskar oss alla lika. Men det är inte alltid det som hörs. I bloggar och artikelkommentarer basuneras det extrema ut. Och vi alla dras med över samma kam. Och jag tror att vi inte kan vara passiva i vår respons. Vi behöver alla ta vårt ansvar för att den gemenskap vi står för är inkluderande. För alla.
Om jag får en dotter en gång. Som när hon är femton kommer hem och berättar att hon brottas med sin sexualitet. Hur vill jag att hon ska bli bemött? Hur vill jag att andra ska se på henne? Vad skulle jag själv säga? När den där människan som avviker från min norm inte längre är ansiktlös utan mitt eget kött och blod? En del av min kropp?
Och hur relaterar jag idag till den som är en del av samma kristna kropp som jag men som avviker från min norm? Med vilka ord – och med hur stora bokstäver – talar jag?
Det är nåt märkligt med sexualiteten när den får stå i fokus. Varje människa är mer än sin sexualitet, och ibland är det som att vi vägrar att se det. Jag skulle aldrig ge mig in i ett förhållande med en annan människa för att säkra mitt behov av fysisk beröring. Jag gör det för att jag vill dela hans vardag. Hans funderingar, bekymmer, drömmar, planer, visioner och tro. Att pussas är en bonus. En enormt fin bonus som är en viktig del av det som gör just den relationen så speciell. Men ett förhållande är för tredimensionellt för att begränsas till fysisk attraktion.
Så när vi pratar om att ”skilja synden från syndaren” eller om att ”det som inte är utlevt inte heller finns” så har vi tagit ifrån människor en del av det som de upplever som sin identitet. Om någon skulle ta ifrån mig den del av mig som blir förälskad och attraherad så tar de också ifrån mig en del av den jag är. Hur mycket i mitt liv relaterar jag inte till det där jag faller för hos andra? Någons passion, blick, generositet eller… vackra underarmar liksom. Vi har ingen rätt att kategoriskt förenkla detta hos andra. Jag kan inte förenkla det så onyanserat i mig själv, hur skulle jag kunna göra det med någon som inte är jag då?
Vi tvingas alla ner i våra skyttegravar i de här debatterna. De hårda angreppen från olika håll gör det ibland svårt att göra rätt hur man än vänder sig. Och jag längtar upp på spelplanen där vi alla kan vifta med vit flagg, slå oss ner och samtala tillsammans utan versaler och i sten slagna argument. Men. Jag tror det här är viktigt. Om kyrkan ska fortsätta att tala om homosexualiteten – och det ska vi på ett eller annat sätt – så är det dags att vi börjar se på våra medmänniskor som tredimensionella, levande, älskande och relationella. Inte som anisktslösa människor vi inte känner som går att klumpa ihop till en grupp sammanbundna av en annan syn på sexualiteten än den vår tradition ser som helig och absolut.
Jag längtar efter ett samtal där alla har ett ansikte. Och ingen är vi och dem. Det är dags för det nu.
Så. Nu har jag talat klart.
