Upptäckte nyligen att min gamla privata blogg fortfarande ligger uppe. Det är både bra och dåligt. Inga större konstigheter men mycket närmare resten av livet än en jobblogg blir. Dessutom är den på engelska av nån anledning.  Men jag satt och läste lite och tycker att en del av inläggen liksom kan läsas igen, om man vill (av samma anledning som man skulle läsa nåt jag skriver liksom…). Hittade det här, som jag skrev några dagar efter att jag blivit bestulen på min dator, telefon, kamera, plånbok, iPod och backupdisk… Jag håller fortfarande med. Jag tycker om livets små svaga punkter. Det gör livet till liv på något vis.

Ta det som kvällsläsning om du vill! Eller strunta fullkomligt i det!

The other day I did a Facebook error. Those are fatal. I wrote a status update where I wanted to say; ”Josefine is smiling at life’s little Achilles heels”. But I misspelled heels (I actually spelled Akilles in Swedish too, but what the heck). I wrote heals. So, my facebook update (which is the most important source for your friends to find out anything these days) said; ”Josefine is smiling at life’s little Akilles heals”. Ha.

My sweet friend Will pointed this out to me within minutes. And just as I was about to change it, I realized that I liked it. What I had meant in the first place was the fact that there will always be people and events in your life that will bring you a certain amount of… weakness. Like… The Frizon festival will always be a weak point for me. I will always have a lot of feelings attached to it and you will always be able to hurt me by talking down on it or my work there, and it will always fill me with pride when I think back. And I realized another example a while ago after meeting with a friend I was once in love with. It’s something about the attraction that does it. You continue a friendship after the storm’s over and it’s all good, you would want it in no other way, but when you hang out and that man then leaves, you’ll always feel a small sting in your heart. A certain… weakness. A reminiscing feeling of the fact that there was once something more to it that was sweet but that you don’t want back.

And maybe my best example would be my nieces and nephew (and I can only imagine having my own kids). If you wanna harm me, harm them. If you want me to do something, get them to ask me. And by my status update I simply just meant that… it’s so ok. It’s so ok to still feel that itch in the heart, to still know you’re vulnerable and I’m quite happy about the fact that some things make me really soft and mushy. That it can really get to me. In my world of constant control, I can still lose it over the little Achilles heels of life.

And then I misspelled it. And it got even cooler. Cause, yeah. The things and people that can really get to me, are the same things and people that can put the pieces together again. About two weeks ago I spent an afternoon in a hotel lobby in Stockholm with, probably, one of the people who has the most power over me. A person who, and sometimes I think it’s through magic, has the ability to pick up every piece of me when I brake. Usually without knowing it. Who can talk right in to my life about things I should change or rethink without me getting defensive. Who can fill me with a warmth that is in no way connected to attraction or family or achievements but only to the pure love of a special friendship. And there’s my Achilles heal, right there. In the relationships where I, not by my own choice really, have all my shields down. Where my throat is naked and my heart is open. And it’s just something really special with that. Something…healing.

Last Sunday I was sitting in church when the whole ”I’ve lost everything I’ve ever written”-thing came over me. Started to cry quietly and barely noticeable. I just sat there in the midst of worship feeling sad, yet egoistic, about my loss. Cause really, what have I lost compared to people who are grieving a loved one? It’s just… stuff. But there and then it got to me. And suddenly, seemingly out of nowhere, my three year old niece came jumping up in my lap. She didn’t say anything. She put her arms around my neck, looked me in the eyes and then she started rubbing her nose against mine. Slowly and comforting at first, then faster and faster till it turned in to a game that got her laughing out loud. And there I was. Whole again. She got to my heel. She is my heal.

I had a talk earlier today with a friend about some peoples need for perfection. About how it can be so important to show the rest of the world that you’ve got it. That you are all together and whole. That nothing can harm the porcelain world you’ve built that is shiny, yet so fragile. And I thought to myself that I don’t want that. I want my Achilles heels. I want the occasional stings in my heart and I want the truth from people who care for me. And I just pray that I chose, or that I’m given, the right times to be that vulnerable. That I let the right people, events and words get to me.

And over all, I’m just thankful for the healing from my heels. And still smiling about them. No matter how much I misspell them on Facebook.

Sitter och förbereder en föreläsningsdag på Götabro Bibelskola nästa vecka. Ska utgå från Bergspredikan och klurar en del på det jag alltid återkommer till i mina föreläsningar – vikten av att ställa frågor. Att låta frågorna få ta plats. Vara viktiga i sig själva. Hittade det här fina citatet på ämnet.

I beg of you to have patience with everything unresolved in your heart and to try to love the questions themselves as if they were locked rooms or books written in a very foreign language. Don’t search for the answers, which could not be given to you now, because you would not be able to live them. And the point is, to live everything. Live the questions now. Perhaps then, someday far in the future, you will gradually, without even noticing it, live your way into the answer.

- Rilke

På Frizonfestivalen för några år sedan målade konstnären Tomas Munkas Larsson en tavla under varje gudstjänst. Han stod framme på scenen och målade och man vilade liksom ögonen på hans arbete emellanåt. Oftast vackert, talande, outsägbart, beskrivande. Riktigt bra grej och riktigt spännande konstnär.

Men så en gudstjänst – jag är rätt säker på att det var den sista för festivalen och tröttheten gjorde nog sitt i kroppen – så var det något i mig som fullkomligt brast. Tomas målade en man, inte helt olikt ett självporträtt, som knäböjde framför ett kors. Jag ska i ärlighetens namn säga att jag tyckte bilden var lite banal. Lite… gjord. Men så när det bara var några få minuter kvar av mötet så skrev han plötsligt med stora knagliga bokstäver bakom korset; ”IGEN”. Och så la han till en massa streck som om ordet stod där gång på gång på gång. Och så – i slutminuten – med vackra snirkliga bokstäver direkt på korset ett ömt, som om det viskades, svar; ”igen”.

Det är en av de vackraste bilder jag har sett utav nåden. Den som omfamnar varje gång. Varje gång. Igen och igen.

Det här fotot är halvkass och från min mobil. Men jag återvänder till det ofta.

Här* är en fantastisk liten drift med hur våra nyheter  tycks levereras till oss nuförtiden. Se den!!

Det kanske är omodernt av mig, men jag tycker det finns en stor problematik med det sätt som media idag alltid intervjuar vemhelst som är upprörd och som kan skapa en rubrik. Väderkaoset i Stockholm, svininfluensavaccinet… Bara någon är upprörd så är media beredda att slå upp det stort. De lite mer rimliga perspektiven går förlorade.

Jag tror att dte förminskar oss i slutänden. Våra liv handlar plötsligt om hur upprörda vi är över att stå i kö, inte om några större värden. Vem ska hjälpa oss att lyfta blicken?

*om du är känslig för språk så vill jag varna för att klippet innehåller en hel del av den fula varan…

I vår första delkurs, när jag började läsa teologi, fick vi läsa en artikel som hette ”prata på prov”. Den handlade om att skapa ett samtalsklimat där det alltid var ok att testa sina tankar, se om de höll och sen känna öppenhet att få ändra sig. Tänka om och tänka nytt.

Den där artikeln har levt kvar lite i mig. Den har blivit lite av ett stående skämt, ”ja men, låt mig prata på prov nurå, det ska man få”, men den har också suttit kvar som en påminnelse i många sammanhang där färdiga sanningar levererats förpackade och oåtkomliga. Man måste få testa sina åsikter. Man måste få säga; ”nej, just det, du har nog rätt, jag tänker mer som dig än som jag sa att jag tänkte nyss”. Annars kommer man ju ingenstans i tillvaron.

Min tillvaro nuförtiden består väldigt mycket av samtal som sker utan röster, ansikten och tonlägen. Jag chattar och messar nästan mer än jag ringer eller fikar. Jag gillar det. Men problematiserar det också. Har skrivit en hel del om det förr. Och fått protester på mina invändningar. Men det är, hur jag än vrider och vänder på det, en dimension som saknas när samtalet inte är live och ansikte mot ansikte. Vi blir hänvisade till en värld där missförstånden är närmare till hands och vi emellanåt utlämnas till begränade smileys. Bara häromdagen satt jag och chattade med en mycket god vän om det som ligger närmast mitt hjärta just nu och även om vi känner varandra väl så upptäckte vi efter ett tag att vår konversation var full av ”jag menade inte så”, , , ”nej, men vänta, backa” och ”aha, nu förstår jag”. Ämnet var viktigt och brände och varsamheten gick då lite förlorad i det endimensionella skrivna. För monolog blir det skrivna ofta vackrare, närmare och mer beskrivande än vad talade ord kan uttrycka, tycker jag. Men för dialog behöver man emellanåt ett ansiktsuttryck, något att spegla sig i.

Owe Wikström har skrivit en fantastisk krönika i Dagen idag. Det är en vacker protest mot vårt allt snabbare samtalsklimat. Om att just tala på prov. Det är en beskrivning av det andliga samtalet som något som måste få skilja sig ifrån annan kommunikation. Det är oerhört välskrivet.

Han avslutar:

Det andliga samtalets språk förblir amatörens: sökande, trevande. Att tala på prov – också kring det heliga – är ett led i en andlig utveckling. Andliga besserwissrar står i den andliga stiltjens tjänst. Den som ständigt anser sig veta vad som är rätt har oftast fel. Den som anser sig framme har lång väg att gå. Låt oss hylla den delade osäkerhetens samtal som led i andens ledning.

Jag är för alla vägar till kommunikation. Jag använder Facebook för såväl jobb som privata konversationer och jag använder upp hela min enorma sms-pott varje månad. Men vi får inte sluta problematisera det. Vi får inte sluta samtala. Öga mot öga. På prov, ett ord i taget. Gör vi dem så slutar vi som fattigare människor.

Fortsätter något på gårdagens ämne. Jag var ju i Tyskland för några veckor sedan och mötte alla ledare för Willow Creek Association runtom i världen. En av de afrikanska ledarna var sammanlagt ett par veckor i Europa. När han kom hem skickade han ett brev till sitt nätverk om sina upplevelser. Jag har fått tillåtelse att publicera det, så jag gör det rakt av bara. Som kristen finner jag detta vara lite omskakande och ögonöppnande läsning faktiskt. Läs speciellt sista meningarna där Temfwe frågar sig om de afrikanska ledarna är beredda att lyssna på ett Europa som ropar. Perspektiven vrids till.

Political Correctness in Europe

It is nice to be back in Zambia after two weeks that saw me travel to Germany, Denmark, England and Ireland. Snow, gray clouds, darkness and short nights in Europe have been replaced by bright sun, rain and uncontrolled floods because of lack of drainage system in Zambia. Carpets, gas heated rooms, warm showers, smooth roads and time-keeping public transport has been replaced by mud, reed mats, plastic litter, pot-holed roads, well fetched bathing and drinking water, the smell of charcoal and public buses that stop anywhere along the way. Men and women who have so much food, clothing and perfumes but prefer to dress so little and think there is no God has given way to families headed by children, men and women out of employment without social benefits, people living with HIV and AIDS and the poor without soap or toiletries or change of clothes. It is nice to be back with a people who are hungry and thirsty for the word of God as their hope for the situation.

Europe is caught in a drought and famine of the word of God. The age of political correctness has gone too far. School nativity plays are considered inappropriate. Yet, in our Zambian schools teachers are pleading for the church to come and share plays and teachings that impart virtue to children. In Europe, parliaments are passing laws that are reducing traditional religious liberties, but here it is our government that calls for days of national prayers. In Europe, Christian Unions are being expelled from Universities; in Zambia, University Christian students spend more time in Christian fellowship than in studies. Christian freedom in Europe is diminishing so quickly that unless European Christians begin to act together they will be facing persecution within our lifetime. Recently, in UK parliament voted on a legislation that would have forced for churches and Christian organization to employ non-Christians. Thankfully, it was narrowly defeated.

It is so different here. The ground is moist for revival. Sadly, most of our preachers are preaching a version of the gospel that focuses on establishing individual material blessing without taking into account the purpose of the outpouring of the Holy Spirit. The apostles’ mission of spreading the gospel was the major reason the Holy Spirit empowered them. Europe needs missionaries that have come to grips that the purpose of the outpouring of the Holy Spirit is missions. Unfortunately, because the version of the gospel that is being preached in Zambia and sub-Saharan Africa focuses on establishing individual material blessing, it cannot communicate in Europe.

In Europe today we need an outpouring of the Holy Spirit, as was the case at Pentecostal when “Parthians and the Medes and Elamites, those dwelling in Mesopotamia, Judea … Egypt and the parts of Libya … “ heard the message in their own language. (Acts 2:9ff). Europe is now subdivided into areas suitable for Christians mission and others that are too ‘sensitive and are no go areas for Christian mission.’ The future of evangelism in Europe lies in a church and Christians who are rooted in Acts 1-2. Are you that church? Are you ready to face persecution? Europe is a new Macedonian call. Are African Christians ready to respond to the call?

- Lawrence Temfwe, Zambia

Dagens tips! Ett seminarie vi gör tillsammans med Dagen om ett par veckor!

Människan bakom ledaren
- Vem är jag när ljuset har slocknat?

Alla som har varit ledare i något sammanhang – och på någon nivå – har stött på balansgången mellan det privata och det offentliga. Hur hanterar man att vara människa där bakom ledarrollen? Kom och möt Kristina Axén Olin som plötsligt fann sin privata resa ute i det offentliga ljuset.

Kristina Axén Olin har gjort en intressant resa genom sin karriär. Hon började som musiklärare och rektor för att sedan ge sig in på den politiska banan där hon hunnit med att vara både socialborgarråd och finansborgarråd för Moderaterna. Hon har varit ordförande för polisstyrelsen i Stockholm och mellan åren 2003 och 2009 var hon andre vice partiordförande för Moderaterna.

En karriär som tycktes gå spikrätt uppåt, men bakom fasaden började Kristina tappa taget. Efter den lyckade, men intensiva, valrörelsen 2006 gick Kristinas mamma bort och snart därefter insåg Kristina att det blev för mycket jobb, för lite sömn och för mycket tabletter och alkohol. Hon avsade sig sina uppdrag och la in sig själv på behandling.

Hör henne berätta om de senaste åren från hennes synvinkel och om hur det påverkat henne som människa – och ledare.

___________________________

Swedmedia Ledare kommer under året att erbjuda ett antal föreläsningstillfällen i samarbete med tidningen Dagen.

Den 22 mars möts vi för första gången på Dagens redaktion på Telefonplan. Varmt välkommen att vara med om en spännande kväll!
Program
17.45 Drop in med ledarmingel, mackor och kaffe/ te
18.15 Kristina Axén Olin; ”Människan bakom ledaren”
19.00 Kort paus med förfriskningar
19.10 Frågestund
19.45 Betraktelse och avslutning

För den som vill finns sedan möjlighet att stanna kvar och se Dave Gibbons föredrag från Global Leadership Summit 2009, där han talar om att leda i en föränderlig tid.

Kostnad: 150:- exkl. moms (100:- exkl. moms för medlemmar i Willow Creek/ Swedmedia Ledares nätverk). Betalning kontant på plats eller fakturering i efterhand.

Obs! Anmäl dig till ledarskap@swedmedia.se

På tal om när saker går så långt att de blir lite skrattretande… Dagen berättar idag att studieförbundet Sensus på sin hemsida har infört möjlighet att ange om man är en ”han”, en ”hon” eller en ”hen” när man, till exempel, söker ett jobb hos dem. Detta i ett försök att vara könsneutrala, sägs det. Man vill inte att nån ska dömas för sitt kön – eller för den delen för sin sexuella läggning – på förhand. Men man har också gett alla möjligheten att helt enkelt inte fylla i könstillhörighet. Hm… Om man nu inte behöver fylla i alls (vilket jag kan förstå poängen med i viss mån), varför då ge möjligheten att uppge att man är en ”hen”?

Jag är ledsen om jag trampar nån på tårna här, men detta måste väl ändå gå under etiketten politiskt korrekt trams? Eller? Det måste väl finnas nån liten gräns för hur tillrättalagt PK Svenska Kyrkan och dess samarbetsorganisationer kan bli. Allt kan inte vara förhandlingsbart här i livet. Tänker jag. Men då kanske jag är o-PK? Och det vill ju ingen vara förstås…

Det måste bli en till måndagsartist idag! Den här låg just på min vän Stephens Facebook. Den är FÖR fantastisk för att inte dela med sig av! Varje gång man tror att killen ska lägga av så har han liiite mer att sjunga och skratta åt (missa inte typ 1:55 när det tydligen är hysteriskt roligt).

Le och var glada allihop. Och känns det svårt – tralla en liten sång!

Vi fick ett ryck i lördags och gick på museum. Tänkte att det kanske är läge att liksom dra nytta av de fördelar som den nya hemstaden för med sig. Vi började med historiska museet. Kändes som logiskt. Jag har lite svårt för de där fornåldernutställningarna. Jag ser bara likadana samlingar av ben i glasmontrar liksom, obildad som jag är.

Men sen kom vikingatiden. Och så medeltiden. Och då började det bli intressant. Just nu hade de också en utställning om medeltida kyrkokonst. Och när jag gick runt där så slog det mig en massa saker om vårt alldeles väldigt sekulariserade land. De hade flera stora salar fyllda med mängder av altartavlor och helgonbilder, mer eller mindre staplade på varandra, eller åtminstone liksom utslängda som tavlor på ett galleri. Invid montrarna fanns texter som lät typ så här; ”dopfuntar och andra föremål som användes i gudstjänsten”. AnvändES?! En liten landsortskykra fanns återuppbyggd i ett hörn som en liten pittoresk skärva av en svunnen tid och där berättades en massa om vad alla de konstiga sakerna var till för förr i tiden. Bredvid nattvardskalkar och andra föremål förklarades det om de riter som de kristna höll på med då det begav sig. Det var ingen större skillnad mellan ordvalen som uttryckt den kristna världen och den som – i den föregående utställningen – hade beskrivit asatron.

Nu vet jag ju att det fortfarande finns ett gäng i Sverige som bekänner sig till asatron. Och det är möjligt att de, på samma vis som jag gjorde när jag gick runt där, känner sig lite smått förorättade när de läser om hur det var förr och det inte alls verkar relatera till nutiden. Nu smålog jag mest med en uppgiven suck, men jag inbillar mig – nej, jag vet – att de kristna i de här landet är många fler än de som tillber Oden och Tor. Och jag tänker också att även om vi är få så är vi tillräckligt många för att vår tro inte ska förpassas till museum och beskrivas som märklig medeltidsmysticism.

Många av föremålen i utställningen kom från den tid då Sverige var katolskt, och mycket av helgonbilder och annat blir ju på många sätt naturligt att beskriva som dåtidsattiraljer. I Sverige. Men jag undrar hur en troende italiensk katolik hade sett på utställningen? För den personen heliga föremål staplade i högar på varandra i opersonliga museisalar. Och jag undrar hur motsvarande utställning om muslimska eller buddistiska föremål hade sett ut. De kristna är tillräckligt ”våra egna” i Sverige för att det inte ska behövas visas nån artighet eller riktig respekt liksom. Något som också tycks ganska ständigt återkommande i samhällsdebatten också.

Jag är för att skilja på tro och samhälle och utbildning. Jag tror inte att det finns någon helighet i ting. Men vår ständiga jakt på total sekulariseirng blir nästan komisk när man förklarar nattvarden som nåt man gjorde på femtonhundratalet eller när Jesus, Maria och Josef beskrivs som ”den perfekta queerfamiljen”. Jag kom på mig själv med att småfnissa lite och tycka att det hela var rätt fattigt och tragiskt.

Ett museum ska inte berätta om sanningar eller ta ställning. Men min eftermiddag blev en intressant föreställning i hur långt bort från vardagen den kristna tron har hamnat för många svenskar. Museilångtbort liksom. Uppslängtlitehursomhelstlångtbort. Tittavadtokigadedärnissarnavarlångtbort. Lite återerövringsdags kanske?